Det är inte lång tid kvar nu, bara runt 14 timmar. Klockan 20 ikväll stänger vallokalerna och vi får strax därefter veta vad merparten av oss egentligen prioriterar.
Jag känner ett stort tryck över bröstet. Ett stenblock ligger där och blir tyngre för varje minut.

När jag var yngre så hände det faktiskt att jag struntade i att rösta. Det kändes inte så viktigt: Grundvärderingen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" var stark i Sverige. Det fanns förstås högerextrema partier men de lyckades inte värva tillräckligt många anhängare för att vara ett reellt hot.

När Ian & Bert kom in i politiken på 90-talet så var vi många som grinade illa, samtidigt så var det svårt att ta dem på allvar. Visst, deras värderingar var vidriga men de kändes lite som en spexarduo, ett pajasparti. Vissa av deras väljare delade säkert deras främlingsfientliga åsikter men de allra flesta var missnöjesröstare som helt enkelt inte trivdes med den politik som fördes av de  etablerade partierna. På Wikipedia står följande att läsa: "1991 års valundersökning visade att 53 procent av ny demokratis väljare röstade på partiet på grund av "nya fräscha tag", behovet av att "röra runt i grytan" samt att partiet ansågs veta hur "vanligt folk tycker och tänker". 19 procent angav att de röstade på ny demokrati på grund av invandringsfrågor, vilket var mångdubbelt fler än bland övriga partier. 11 procent av väljarna röstade på partiet med hänvisning till skattefrågan." (angiven källa: Rydgren, Jens Från Le Pen till Pim Fortuyn, sidan 204. Liber, 2004. ISBN 91-47-07376-4).
Ärligt talat så ställer jag mig tveksam till om de som missnöjesröstade egentligen trodde att ND skulle komma över spärren. Karriären blev av det kortare slaget och ND åkte ut efter en mandatperiod ( valet 1994 fick de 1,24% av rösterna och 1998 0,16%).

På 90-talet hörde jag för första gången talas om Bevara Sverige Svenskt och VAM. Jag mådde illa vid tanken på att det faktiskt fanns människor med nazistiska värderingar. I samma veva började SD bli synligt. De spred nazistpropaganda och islamofobiska lögner, varnade svenska flickor för att ha sex med svarta eftersom de "bär på dödligt AIDS" och för att man inte skulle skända sin ras, familj och släkt. "Rasblandningen" skulle stoppas och man skulle "Bevara Sverige Svenskt" (japp, BSS kommer säkert de flesta ihåg). Här finms några av lapparna de spred: http://vardagsrasismen.wordpress.com/2014/04/07/sd-ett-parti-bland-andra/

Observera att detta alltså var i mitten och slutet av 90-talet. På mötena heilades det vilt och SD marcherade 30 november tillsammans med bundsförvanter från VAM (Vitt ariskt motstånd) och NSF (Nationalsocialistisk front).

Här någonstans, närmare bestämt kring 1995, gick Jimmie med i partiet. Det parti som han idag säger att han inte alls uppfattat hade den typen av värderingar.

Minnet kan förstås svikta ibland, i Jimmies fall åt bägge håll. Ni minns väl hur han berättade i februari i år om hur rädd han var för de farliga invandrargängen som höll till i grannskapet där han växte upp? Som någon form av förklaring till eventuell främlingsfobi? Det visade sig ju rätt snabbt att det inte fanns några invandrargäng hemma på hans gata. Knappt några invandrare alls, faktiskt. Nu minns jag inte exakt vad som framkom när man grävde i folkbokföring och skolkataloger samt vad andra som bodde där vid samma tid beskrev men  det var något i stil med 3 grabbar i åldern 7-10 år (googla på "Jimmie Åkesson ljuger om sin uppväxt" om du vill veta mer).

Ett par fina exempel på omslag till SDs medlemstidning samt historik om SD och deras föregångare och grundare hittar du här: http://polimasaren.wordpress.com/2013/10/17/sverigedemokraterna-och-deras-nazistiska-forflutna/
Om du läser vad som står där så blir det ganska knepigt att fortsätta upprepa att SD inte är ett rasistiskt, fascistiskt eller främlingsfientligt parti. Ändå är det vad de allra flesta anhängare försöker hävda. Inte minst Jimmie.

De senaste månaderna har vi fått se mycket av SDs rätta ansikte. Flera av deras företrädare har fastnat med skägget i brevlådan när de avslöjats som spridare av både hot och hat mot invandrare mot muslimer. De har efter varje avslöjande rensat i ledet (nåja, vissa som klantat sig rejält finns kvar men några har i alla fall fått gå), allt för att behålla skenet av att vara ett rumsrent parti. Det är förstås upp till dig om du vill tro på deras "nolltolerans" men betänk att de vars värderingar dragits fram i ljuset knappast har varit osynliga för partiledningen tidigare. Jag skulle snarare tippa på att dessa värderingar är norm inom partiet, det är ju grundstommen från starten.

Jag har haft många diskussioner med människor som röstar på eller sympatiserar med SD. Periodvis så många att mitt blodtryck har skjutit i höjden. 

Vi som vägrar tolerera att man behandlar människor olika beroende på etnicitet, religion eller sexuell läggning har klumpats ihop och blir kallade pk-(i kombination med något nedsättande ord) och vänsterextrema - till och med människor som är aktiva i M kallas vänsterextrema =)  Det viktiga är att vi inte får låta fascism, nazism, främlingsfientlighet och rasism normaliseras - det är varken normalt eller ok.

Idag känner jag mig mest uppgiven när jag ser kommentarer som "vi måste ta hand om våra egna", "äldreomsorgen måste komma först", "varför ska nyanlända få gratis tandvård när inte jag får det", "jag är Svensk [ja, av någon anledning tenderar SD-anhängare att skriha det med versalt S] och har därför större rätt till...", "jaha, nu får man inte sjunga nationalsången längre", "de har sabbat Kalle Ankas julafton", "jag tänker minsann fortsätta säga n*gerboll för det har jag alltid gjort och ett bakverk kan ju inte känna sig kränkt", "nu har muslimerna gjort så att vi inte får ha skolavslutning i kyrkan längre", "de snor våra jobb", "alla får skyhöga bidrag", "en nyanländ får 37 000 i bidrag per månad medan våra egna svälter" etc.

Förut så hoppade jag in överallt där jag såg sådana kommentarer (i 9 fall av 10 hämtade från "information" på de största högerextrema och rasistiska sidorna) och försökte få folk att läsa hur det egentligen förhöll sig. Efter att ha insett att de flesta inte ens orkade klicka på länkarna jag gav dem så gav jag mer eller mindre upp.

Det är helt enkelt för många dumheter som sprids, jag orkar inte längre förklara för folk på Facebook att man faktiskt får ha avslutning i kyrkan så länge man inte pysslar med bön och dylikt, mycket finns att läsa  det bl.a på Skolverkets hemsida: http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/2.6125/skolavslutning-i-kyrkan-1.175509
Är man van att hämta sin information från Fria Tider eller Avpixlat så förstår jag om man fått det hela om bakfoten. Det är heller inte så konstigt att denna uppfattning spridits eftersom det var ungefär så som Skolinspektionen tolkade lagen 2010: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5930113
Det är dock upp till varje skola att avgöra om man vill ha avslutning i kyrkan eller inte.

Jag orkar heller inte längre förklara att borttagandet av den svarta dockan i Kalles Julafton inte beror på att invandrare begärt det, den var faktiskt inte med i de svenska sändningarna förrän 1982. 2012 var det Disney som bestämde sig för att ta bort de stereotypiska nidbilderna och jag måste nog säga att det inte var en dag för tidigt. Googla gärna på pickaninny för en beskrivning om varför der inte känns så fräscht att ha kvar en nidbild från 30-talet.

Jag har även tröttnat på att försöka få människor att se att det faktiskt är många av dem som kommer hit som är högutbildade, t.ex läkare, men ändå har lågkvalificerade jobb på äldreboenden eller som städare bara för att arbetsgivarna tycker att de kommer från fel land. Detta samtidigt som många läkare går på knäna p.g.a för hög arbetsbelastning. Vi tar in läkare från "rätt" länder till höga kostnader istället för att ta tillvara de enorma resurser vi redan har på plats.
Likaså har jag tröttnat på att berätta om min tid på ett bemanningsföretag, där vi hade många högutbildade som skickades ut på montörsjobb nattetid och som var överlyckliga över att överhuvudtaget få chansen att arbeta i sitt nya hemland. Tänk också på att en stor del av alla företag startas av invandrare, som inte bara skapar egen försörjning och vars skattepengar kommer till nytta i samhället, utan även skapar nya arbetstillfällen. Här måste jag också flika in att vissa av dem som fäller de mest fördomsfulla kommentarerna aldrig ens har arbetat - istället har man levt på föräldrapenning, socialbidrag och sedan förtidspension...
Nåvål. Det var några exempel på vad jag inte ens orkar tjata om längre.

Vi återgår en stund till SD:
Huvudfrågan hos SD är att man vill minska invandringen med 90%. Enligt Jimmie Åkesson så är det viktigaste att stoppa den muslimska invandringen. Lyssna på detta klipp och fundera en stund.

http://www.youtube.com/watch?v=7r5S8cEFHdA

Om vi släpper deras syn på invandring och kikar på deras syn på HBT-personer så är de helt emot att samkönade par skall få adoptera barn. Den åsikten är de inte ensamma att ha men för oss som är för allas lika värde och rättigheter så är det en barock syn oavsett vilket parti som har den.

Vidare när det gäller adoption så anser SD att adoption endast skall få göras om det gäller europeiska barn. Här måste väl även ni som anser att ni trots att ni sympatiserar med SD inte är rasister eftersom ni "minsann känner flera invandrare" höja på ögonbrynen. Är ett barn från Europa "bättre" än ett barn från t.ex Kina? Eller är det i själva verket barn från muslimska länder man inte vill tillåta? I så fall, tror SD att den fruktade religionen finns i blodet?

En lite mer komisk sak är motionen om att det bara ska få finnas litteratur på svenska på biblioteken. Bye, bye, utbildning. So long, kultur. För så blir det ju, även om det i första hand säkerligen handlar om att omöjliggöra hemspråksundervisning eller att man ska kunna läsa sin favoritförfattare på sitt eget språk.
För den som vill se vilka motioner som lämnats in av SD (eller av andra partier för den delen) så går det att söka på Riksdagens hemsida: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/

SD fick i riksdagsvalet 1988 0,02% av rösterna. Vid valen efter det 0,08%, 0,25%, 0,37%, 1,4%, 2,9% och senast (2010) 5,7%. I den senaste mätningen (DN/Ipsos) låg de på 9,4%.

Klimatet har blivit hårdare i vårt samhälle. Det är alltså nästan en tiondel av landets röstare som vill ge makt åt SD. En del ÄR öppet rasistiska och främlingsfientliga men jag vet också att många missnöjesröstar.

En stor del av rösterna kommer från människor som känner sig svikna av samhället: Långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och utförsäkrade. Vårdbehövande vars behov ignoreras. Männislor som drabbats av dödlig sjukdom men som ändå anmodas söka arbete. Sjuka som tvingas bekosta dyta behandlingar själva, då de bedöms vara för sjuka för att kunna tillfriskna. De som ser sina föräldrar och mor-farföräldrar tyna bort på ett äldreboende där kostnader väger tyngre än människoliv.

Jag förstår er. Jag känner med er och tycker att bitterheten är befogad. Men: Skyll inte det hela på invandringen. Tro inte att du eller dina nära får det bättre genom att du röstar på SD.

Vi måste alla inse att samhället är VI - inte någon högre instans, myndighet eller någon annan som ansvarar för våra liv.

Samhället är jag, du, du, du, han där borta, hon på bänken, kvinnan i snabbköpet, hjälparbetaren, krögaren, städaren, vårdbiträdet, handläggaren på Försäkringskassan, dagisfröken, banktjänstemannen, killen före dig i kö på Arbetsförmedlingen - VI är samhället och det är vi som ansvarar för hur våra liv ska se ut. Det är vår rättighet och i mina ögon skyldighet att se till att möjliggöra ett fungerande samhälle genom att rösta ansvarsfullt.

En missnöjesröst på ett parti som SD är inte att ta ansvar. Det är att bidra till ett icke jämlikt samhälle där rättigheter finns för vissa men inte för andra.

Vi måste tänka VI och OSS om allt ska funka, inte "vad vinner jag på det" eller "oss och dem". För om du tänker efter: De där extra hundralapparna du fått i plånboken efter de senaste årens skattesänkningar, har de egentligen gjort så stor skillnad? Eller är det så att summan av skattesänkningarna, runt 120-130 miljarder kronor, kanske hade behövts bättre inom vård, skola och omsorg och kanske en del till några av de 86 000 personer som blivit utförsäkrade?

Du röstar på vad du vill, det enda jag ber dig om är att rösta ansvarsfullt. Och OM det skulle vara så att du förtidsröstat och kanske ångrar dig en smula angående parti, så kan du ändra din röst idag i din vallokal. Man får ångra sig.

Sitter och äter sen frukost. Den blir ofta sen, dels beroende på min icke befintliga dygnsrytm och dels p.g.a att min kropp inte fattat det där med att ge signal om hunger. Oftast är det en yrselkänsla som påminner mig om att jag glömt bort det där med att inta någon form av näring.
Idag blev det lyxigt. Två glas espresso med mjölk och honung samt en skiva knäckebröd (Wasa Sport) med Bregott och skivad banan. Jag brukar försöka få i mig frukost varje dag och oftast består den av espresso, en skiva knäckebröd med Bregott och ibland en ostskiva. En morot också, om det finns i kylen.
Den senaste veckan har vi lyxat till det rejält med fruktsallad nästan varje dag! Sallad på två bananer, en apelsin och ett litet äpple räcker som efterätt i två dagar, eller en och en halv om jag äter det till frukost när den är så där härligt tillsaftad efter att ha stått i kylen över natten. Det som varit extra lyxigt är att vi även haft lite jordgubbar i, det känns dock rätt slösaktigt.

Så, vad är det som känns så lyxigt egentligen?
Knäckebröd kostar inte många kronor per skiva och frukt ska man väl äta varje dag? Ok, kaffe kostar ju förstås men dricker man max tre små glas kaffe med mjölk om dagen så blir det ju inga jättesummor.
Nej, för många är det nog inte så lyxigt. Det handlar nog kanske mest om vad man vuxit upp med och tvingats prioritera.

Jag tycker att jag har det rätt bra idag.
För det första så har jag bostad. En hyresrätt som står i mitt och min pojkväns namn. Så har det inte alltid varit, flera perioder av mitt liv har tillbringats i kappsäck. En natt på en kompis soffa och nästa natt hos någon annan. Långa nätter på golvet på jobbet, sittande på T-banan eller hos främmande människor. Ofta var det vänner som ställde upp med sovplats för kortare eller längre tid och några andrahandslägenheter hann det också bli. Det var ett struligt och energikrävande liv men jag hade ändå tur som hade vänner som ställde upp en del. Att bo på det sättet var något jag fick prova på redan under min mors sista levnadsår, efter det att Kronofogden sålt vårt hus då min mor inte var vän med livet.

Mat på bordet varje dag.
Det är min pojkväns förtjänst, så har det inte alltid varit. Det har inte blivit prioriterat.
Även detta är något jag har med mig från uppväxten, med en mor som inte såg någon mening med livet efter att hennes älskade make gått bort tidigt så var det mycket som inte funkade som det skulle. Det där med mat var en sådan sak.

Jag hade tur, dels serverades lunch i skolan och dels brukade min granne - en helt fantastisk kvinna från Tjeckoslovakien, en riktig överlevnadskonstnär - se till att jag fick mat i magen åtminstone någon gång per vecka.
Jag hade tur. Turen att leva i ett land där skolan serverar lunch, turen att ha en granne med stort hjärta. Turen att lära mig leva på små medel och att aldrig bli hungrig.
Många andra har inte sådan tur. De har lärt sig leva på små medel men vad hjälper det när folk runt omkring inte ens vill unna dem de futtiga kronor de har att försörja sig på?

En klänning köpte jag för ett par veckor sedan. 200 kr fick jag betala för den. Med den inräknad har jag hittills i år köpt kläder för 1400 kr, då är en kappa inräknad (allt från 60- och 70-talet, köper inte nytillverkade kläder). På bara ett halvår. Det känns lyxigt när mitt klädkonto de senaste åren legat på 500 kr/år.

500 kr är enligt Konsumentverket vad man skall budgetera för kläder per månad. Vid ett par tillfällen i livet har jag faktiskt nästan närmat mig sådana summor, det var när jag var fosterbarn. Första gången var när jag var 11 år. Jag bodde hos min faster med familj under 9 månader och vi åkte och handlade i Ullared. Det var helt ofattbart för mig att få en helt ny garderob, att få köpa flera par byxor, kjolar, tröjor, skjortor och nya underkläder. Jag som var van vid att någon gång per år åka med min mor till butiken Hollywood, där man kunde köpa manchesterbyxor av märket UFO för 9-29 kr/par, samt att få ärva grannarnas avlagda kläder. Innan min far gick bort sydde mor en del men sådant orkade hon inte sedan.
Efter mors bortgång när jag var 14 bodde jag med min bror tills jag var runt 17 och även då fick jag köpa nya kläder på ett sätt som andra, uppvuxna i "normala" familjer gjorde. Jag minns så väl att jag tog chansen att köpa sådant andra hade - en skinnjacka med avtgbara ärmar av märket Gatto, en Adidasoverall - i hopp om att kanske bli mer som dem, att kanske bli accepterad och en del av den samhörighet som tycktes råda mellan skolkamrater. Jag lärde mig dock snabbt att det inte hjälpte med nya kläder och att jag heller inte ville bli som alla andra.

Hela vägen hade jag tur. Turen att ha snälla grannar, turen att ha en mor som åtminstone försökte tillgodose våra behov även om hon till slut inte orkade med ens de mest grundläggande sakerna, turen att bli omhändertagen av människor som orkade när min mor inte längre kunde.

Turen att idag uppskatta möjligheten att faktiskt kunna köpa en klänning för 200 kr när jag knappt har något att ha på mig.

Sådan tur har inte alla. Många kämpar för att överhuvudtaget överleva och kläder måste prioriteras lägre än mat till barnen. De har inga snälla grannar som ger dem sina avlagda kläder och inget socialt skyddsnät som tar vid när allt brister, det enda de har att förlita sig på är välgörenhetsorganisationer samt en och annan människa som fortfarande vågar visa empati.

En stunds semester tänker vi unna oss i sommar. Det finns annat som borde prioriteras men eftersom jag kämpar för att ta mig ut från den där väggen jag hamnade i för 5 år sedan, och eftersom min pojkvän haft rätt mycket jobb hela våren, och eftersom vi haft det oerhört stressigt med bakslag och oväntade utgifter som sänkt vår ekonomi ytterligare, så måste vi helt enkelt ha ett par veckor borta från vardagen för att ha en chans att klara den. Det känns lyxigt och jag vet sedan tidigare att en del av den kommer gå till jobb. Att lära sig koppla av helt är svårt när man vet att det finns saker som måste tas om hand.
Det är inte varje år vi kunnat ta semester, ändå har vi inte vidare vidlyftiga semestervanor utan har de år vi haft möjlighet hyrt stuga på Västkusten 1-2 veckor.

De som är anställda av andra företag har ofta 5-6 veckors semester och jag vet många som åker utomlands ett par gånger per år. Flera av dem har dessutom fritidshus, några av dem utomlands. För mig är ett par veckor i en stuga höjden av lyx. När min mor var i livet gjorde vi sällan något överhuvudtaget, åtminstone inte efter att min far dog. Så länge han levde, tills jag var 6 år gammal, åkte vi åtminstone ut till någon badplats i närheten eller hälsade på hans syskon någon gång per år. I skolan fick vi efter varje lov skriva något om vad vi haft för oss och jag minns att många i klassen åkte till fjällen varje år och att många hade en sommarstuga de tillbringat flera veckor i. Andra hade varit på tivoli eller åkt utomlands. Så var det inte för mig eller mina syskon, fördelen med det är att vi uppskattar minsta lilla vardagsflykt idag.

           

Jag har haft tur. Turen att kunna vara 2 veckor på den plats som för mig är den mest energigivande. Längtar till havet!
Alla har inte sådan tur. Det är inte bara hemlösa, utförsäkrade och arbetslösa som inte kan åka på semester, även många "vanliga" familjer får prioritera bort sådant som inte är absolut nödvändigt för överlevnaden. Många ensamstående föräldrar kämpar för att ens kunna ge sina barn en enda helg per år utanför hemmets fyra väggar. Det finns organisationer som hjälper några av dessa familjer men alltför många barn kommer tillbaka till skolan utan något alls att berätta efter sommarlovet och alltför många föräldrar fortsätter gå på knäna för att de aldrig någonsin får en chans att andas.

För dem som är utan bostad och försörjning så är det givetvis bortom alla drömmar att kunna åka iväg någonstans, den högsta drömmen består istället i sysselsättning, tak över huvudet, mat på bordet och trygghet för familjen. Att slippa förlita sig på enskilda människors empati när systemet stängt dem ute.

Det är någon av dessa människor du ser ute på gatan, kanske med en pappmugg i handen i hopp om att någon ska vilja avvara ett par kronor.

Minns då att detta inte är denna människas första val, snarare en sista chans till överlevnad. Försök sätta dig in i situationen, hur långt skulle allt gå innan du själv satte dig där med en pappersmugg i handen och utsatte dig för förbipasserandes spott och spe?

Datorn är ett måste för mitt arbete men den är även ett viktigt verktyg för att hålla kontakt med omvärlden. Jag har inte energi för att gå utanför dörren, det blir bara någon gång per månad. Därför är jag tacksam för att ha både dator och mobil, det skulle jag kanske inte haft om det inte var en nödvändighet för att kunna jobba. Både dator och mobil är dock införskaffade genom att teckna abonnemang hos mobiloperatören och sålunda har vi inte behövt lägga några pengar på dem. En mobil eller dator brukar bara kosta 1 kr om man gör på det sättet. Det vill säga om man har möjlighet att teckna abonnemang, så har det inte alltid varit för mig.
Under min uppväxt var vi ofta utan telefon hemma, ibland även el, eftersom min mor inte klarade av livet så bra så stängdes abonnemangen av när räkningarna inte blev betalda. Själv hade jag när jag var yngre skulder hos Kronofogden och kunde därför inte skaffa abonnemang. Då var kontantkorten en räddning, en gammal mobil var inte så svårt att få tag på billigt och ibland kunde man ha tur och få någons gamla. Många gånger under några av mina svårare perioder i vuxen ålder var mobilen det som räddade mig från situationer som hade kunnat bli bra mycket värre än de blev.
Det är likadant idag för de människor som sitter med en pappmugg i handen, eller som sover på en parkbänk eller under en presenning. Att ha mobil idag behöver inte kosta skjortan, ändå är det många som har svårt att ta till sig att medellösa människor har mobil när de inte kan klara sin försörjning. Minns då att detta är deras enda chans att nå både myndigheter, arbetsförmedling och familj, och att ett enda samtal kan vara livsavgörande.

Jag har tur.
Det är inte alla som har sådan tur som jag. Antalet människor som inte har någonstans att ta vägen ökar och fördomarna mot dem är stora. Den som har försörjning och bostad anser ofta att den hemlöse har sig själv att skylla, att den arbetslöse bara är lat eller att de som inte har något annat val än att förlita sig på andra människors välvilja är parasiter. I synnerhet när det handlar om människor från ett annat land. Attityden "vi måste hjälpa våra egna först" är mer utbredd än någonsin.

Jag är lykligt lottad.

Jag har ett hem.
En livskamrat som jag kan lita på.
Mat på bordet varje dag (om jag vill).
Möjlighet att köpa kläder då och då.
Två veckors semester på min favoritplats.
Många i min närhet av olika härkomst och med olika erfarenheter att dela med sig av.
Många i min närhet som visar empati för sina medmänniskor, oavsett härkomst och social grupptillhörighet.
Jag har tur.
Mina egna erfarenheter gör det lättare för mig att förstå andra människor.
Förståelse för att varje människa är en individ med egenskaper som är oberoende av etnicitet.
Jag har tur.
Uppvuxen i ett land där jag har rösträtt.
Rösträtten kommer jag att utnyttja i höst för att visa att jag är för alla människors lika värde.
För att människor ska ha samma rättigheter oberoende på härkomst.
För att vi alla måste bidra till ett samhälle som är till för alla.
För att slopa skattesänkningarna men självklart jämna ut så att pensionärer får samma skattevillkor som andra.

Jag önskar att det hat vi sett blomma upp mot människor som av olika anledningar sökt sig till Sverige ebbar ut.

Att alla ser människan bredvid sig som individ och inte utefter grupptillhörighet såsom etnicitet, kön eller sexuell läggning.
Att du som är utförsäkrad eller arbetslös får den hjälp du behöver och att du blir av med den bitterhet som gör att du skyller din situation på andra samhällsgrupper - Jag vet att det inte är alla som gör det men oroandeväckande många.
Att situationen omedelbart förbättras för äldre och vårdtagare, de missförhållanden vi sett de senaste åren skulle troligtvis inte skett i samma utsträckning om det inte varit för utförsäljningar, privatiseringar och skattesänkningar. Skatten som vi lägger i den gemensamma potten behövs för att alla skall kunna leva ett drägligt liv.
Att tak över huvudet blir en självklarhet för alla, oavsett social grupp.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Till Agaton Katt

Det har gått nästan ett år och två månader sedan du lämnade oss. Saknaden är fortfarande enorm och tårarna kommer så fort jag ser en bild på dig. Soffan känns tom utan dig, tonfisken smakar inte lika bra när du inte delar den med oss och kalamataoliver klarar jag inte av att äta när du inte står bredvid och slår ner ett gäng från bordskanten. Klarar inte ens av att skriva här utan att det värker.

Vi älskar dig, Agaton Katt. Vårt lilla soffjellon.

Det kommer vi alltid att göra.

     

 

De senaste veckorna har jag fått bevittna saker som gör att jag måste skriva av mig lite för att bli av med lite av den ilska och maktlöshet jag känner.

Agaton Katt, detta betyder inte att jag inte längre tänker på dig - tvärtom. Jag har inte kunnat öppna bloggen utan att börja gråta. Saknar dig något enormt precis hela tiden, trots att det igår var 4 månader sedan du rycktes ifrån oss och jag kommer skriva mer till dig och om dig men just nu är det något annat jag måste skriva om. Vi älskar dig, Agaton Katt. Centrumkatten.

Jag tror att de flesta av oss råkat ut för dem.
Människor som suger ut ens energi eller som får sin näring av andra människors olycka.
Energivampyren är den som kanske på sin höjd frågar hur du mår, vad som hänt på sistone eller hur du har det men som innan du ens hunnit svara börjar häva ur sig sina problem.
Ibland kanske den kommer med ett fejkat deltagande, ett åh eller oj, allt för att sedan begrava dig under sitt eget känsobråte.
Om du hamnar i klinch med en energivampyr så kommer du troligtvis stå där och känna dig skyldig utan att veta varför, energivampyren är nämligen mästare på att iklä sig offerkoftan. Du kommer alltid känna dig orkeslös och skuldfylld om du umgås en längre tid med en energivampyr, även om du kanske till en början känner dig utvald och speciell - Tänk att hen väljer just mig att anförtro sig åt! När du väl sätter foten i backen och säger nej, eller när du kräver att flödet skall vara givande för båda parter, kommer energivampyren dra sig tillbaka med offerkoftan på, tycka att du är kall och elak och slicka sina sår.

I det andra fallet handlar det om en person som faktisk mår bättre om du misslyckas eller råkar ut för svårigheter. Det är ofta någon som är missnöjd med tillvaron, eller framförallt någon som ser sina egna tillkortakommanden som omöjliga att leva med och acceptera. Kanske blir det lättare att klara av det hela om man ser att någon annan är/har det sämre?

Sen finns den en annan typ av sorgryttare, nämligen den som framkallar olycka. Det måste vara den värsta av dem.
En varelse som finner tillfredsställelse i att rasera andras liv, någon som känner en sjuklig lycka i att sabotera någon annans tillvaro.
Detta är kanske vanligast bland yngre och sker nog oftast i form av rent fysiskt sabotage (du bygger ett sandslott - hen raserar det, du har skrivit en uppsats - hen spiller läsk över den, du har en ny jacka - hen klipper sönder den) och kan säkerligen i dessa fall bero på ren avundsjuka eller ett behov av att bli sedd.
Det är ju dock bara materiella ting (även om du lagt tid på att skapa dem) och där hoppas man mest att personen någon gång accepterar sig själv och inser att det bara är den själv som kan förändra situationen.
Värre är det med dem som gör det genom ryktesspridning och lögner i syfte att ställa dig i dålig dager alternativt rasera tilliten mellan dig och dina närstående.
Olycksframkallare.
Även sådana har jag stött på tidigare i livet men jag
trodde inte att vuxna, tänkande varelser fann sitt lystmäte i ett sådant beteende.
Hur en olycksframkallare väljer sina offer vet jag faktiskt inte.
Det enklaste skulle nog vara att förklara företeelsen med att olycksframkallaren är sociopat men jag tror inte att det är fullt så enkelt.
Även här kan det säkerligen handla om en person som inte tål sig själv och sin tillvaro. Genom att skapa misär för andra känns plötsligt de egna problemen lättare att handskas med eller kanske glöms de lättare bort. Om all ens energi går till att ödelägga någon annans liv kanske man inte längre hinner se sitt eget?
Alla dessa typer är manipulativa men jag tror att den sistnämnda är värst.
Olycksframkallaren lyckas nämligen nästla sig in i din bekantskapskrets för att ställa till det och kan säkert av många uppfattas som både trevlig, charmig och rolig. Alla tre typerna kan av många i din omgivning ses som bra och pålitliga vänner, det hör till deras manipulativa talanger.
Det som är mest skrämmande är att de troligtvis inte själva har en aning om sitt sjukliga beteende, åtminstone inte de vanliga energivampyrerna. Olycksframkallarna torde dock vara väl medvetna då de planerar ödeläggelsen in i detalj. Det är mycket som ska klaffa för att man ska lyckas sabotera tilliten mellan andra människor och det görs knappast omedvetet.
Att reda upp i röran efter olycksframkallarens framfart kräver en hel del och det är bara att hoppas att den relation hen gått in för att sabotera inte är alltför infekterad för att man skall kunna kommunicera och hitta tillbaka.
Det finns ingenting som säger att det som trasats sönder ens går att reparera när den ena parten fått höra en massa osanningar om den andra parten, som i sin tur måste få vara arg och ledsen för att den första parten ens kunnat tro på det som sagts.

Ett frö av misstro och tillitsbrist har såtts och det är precis det som ger olycksframkallaren näring. I övrigt är man som utsatt maktlös: Visst kan man i vissa fall ta lagens hjälp för att se till att hen får sona sina handlingar men då krävs det att de ses som ett brott. 
I annat fall är det enda du kan göra att plocka bort personen ur ditt liv och aldrig låta den se utgången, oavsett om det går att lösa eller ej. Sedan återstår bara att hoppas att den inte lyckas sabotera för fler och att du slipper råka ut för en ny.

Saknar dig så vansinnigt mycket. Så mycket att jag var tvungen att skapa en ny blogg för att skriva av mig.

Jag kommer säkert skriva om andra saker men än så länge är det du som upptar mina tankar och som jag behöver skriva om.

För att förstå.

För att minnas.

För att helas.

Detta är den allra sista bilden på dig, tagen 21 april 2013.

Två veckor innan du rycktes ifrån oss.

 

På soffkudden bredvid mig här i soffan. Där du var de flesta av dygnets timmar.

Alltid nära. 

Jag gick igenom alla bilder jag har på dig och upptäckte till min stora sorg att det bara är runt 160 stycken och nästan alla med samma motiv:

Älskade Agaton Katt på sin soffkudde.

Jag måste titta på bilderna ofta nu.

För att försöka få bort de hemska minnesbilderna från förra söndagen, den där hemska dagen då allt förändrades.

Vi vaknade sent. Jag tror att klockan var 13:14 första gången jag kollade.

Du hade som vanligt legat här bredvid mig hela natten. Jag vet att jag vaknade flera gånger på natten och morgonen och såg dig ligga där och sova.

Jag plockade som vanligt upp datorn på magen och började gå igenom e-post och Facebookinlägg. Tänkte inte på om du vaknat ännu, du brukade dock sällan vakna förrän vid 15-tiden. Förutom för att maka lite och somna om förstås.

Så småningom hörde jag att min pojkvän vaknade. Så här efteråt när vi har pratat om händelseförloppet är han rätt säker på att han såg dig halvvaken och kisande när han gick förbi på vägen till badrummet. Att kolla vad katten gör är rent reflexmässigt för oss båda. Vi tittar fortfarande efter dig. Fastän vi vet att du är borta.

Så, min pojkvän gick till badrummet. Jag låg här med datorn på magen.

Ett plötsligt ljud.

Ungefär som när du ibland kunde vakna med ett ryck, se dig omkring och komma på att det var rasande bråttom till matskålen. Denna gång var det annorlunda. Det lät mer.

TIdigare hade jag hört en humla surra omkring i rummet. Jag trodde att du fått syn på den och bestämt dig för att jaga den, trots att du tidigare visat att du lyssnat på mig när jag sagt att du skulle akta dig för stora, randiga flygfän.

Jag reste mig upp och fick syn på dig. Du låg på en kartong en meter från soffan.

Stilla.

Jag trodde du låg och spanade på humlan, även om jag inte såg den någonstans.

 - Men vad hände där? sa jag. Som jag alltid sa när nu gjorde något oförutsett eller knasigt, framförallt när det var oförutsett även för dig själv.

- Agaton Katten, vad hände där?

Ingen respons.

I vanliga fall hade du svarat med ett "Prr?" eller "Brroe?", börjat spinna och kommit mot mig med svansen i vädret.

Istället låg du där. På sidan. Alldeles stilla.

I panik lyfte jag upp dig.

Du bara hängde.

Istället för att spjärna emot lite halvhjärtat och sedan lägga dig tillrätta i min famn så hängde du.

Jag pratade med dig, skrek till dig - Agaton! Agaton Katten!

Skrek till min pojkvän att han måste åka till veterinären på en gång. Han kom utrusande från badrummet och jag ändrade mig: - Du måste ringa veterinären, nu! Agaton Katten andas inte!

 - Agaton Katten, kom igen! Dö inte, snälla!

Någonstans mitt i allt det här har det kommit två små andetag. Eller, så här i efterhand tror jag inte att det ens var andetag. Du var nog borta redan när du landade på kartongen. Jag tror att det där sista språnget var något som skedde rent reflexmässigt, kanske för att du inte själv förstod vad som hände.

Jag hade kollat luftvägarna och de verkade fria.

Försökte blåsa liv i dig men fick ingen reaktion. Jag kände inga hjärtslag.

Såg in i dina ögon när jag försökte blåsa in luft i din mun.

Dina ögon var döda.

Du var inte längre hos mig.

Jag sa till min chockade pojkvän att han kunde avsluta telefonsamtalet. Hade hört honom fråga efter veterinär, hört honom säga att det var akut. Trodde han ringt nummerupplysningen men han hade i panik ringt 112. De hade gett honom numret till djurambulansen men dit hann han aldrig ringa. Efteråt kollade vi vilken tid han ringt 112, det var klockan 14:09. Hela händelseförloppet kan inte ha varat mer än ett par minuter - ett par minuter från det att du landade på kartongen och till att jag sa att det var över.

Allt var för sent. Vår älskade Agaton Katt var inte längre här.

Jag höll din livlösa kropp i min famn. Satte mig i soffan med dig i knät och tårarna forsade hos både mig och min pojkvän.

Det hela var så ofattbart. För bara några timmar sedan hade vi gosat järnet, som vi gjorde mest hela tiden.

Du i centrum förstås. som alltid. Kvirrande, spinnande, trampande och med gosflummig blick.

Mer! Gosa mer! Smek mig överallt! Mycket och hela tiden!

Om vi bara hade vetat att det var vår sista kväll tillsammans så hade vi aldrig sovit.

Kunde bara inte förstå. Kan fortfarande inte förstå.

Jag höll dig i min famn en lång stund. Upptäckte att du tömt blåsan en sista gång. La dig på din soffkudde och satt bredvid dig.

Det var ju vi tre. Vi tre mot världen. Vi klarade allt så länge vi hade varandra.

Plötsligt var vi bara två kvar. Två trasiga i ett till synes aldrig sinande hav av tårar.

Vi la dig på din kudde i en stor kartong. Där låg du alldeles stilla, som om du bara sov. Du såg bara så märkligt platt ut nu när du inte längre andades.

Jag pussade dig på huvudet, sa att jag älskar dig. Att vi älskar dig. Vårt lilla hjärtron.

Smekte dina fina gosdynor och det gjorde så vansinnigt ont i mig när du inte gosade tillbaka.

Du låg där i kartongen medan vi försökte samla oss. Hade velat tvätta dig eftersom jag vet att du hade gjort det själv om du kunnat. Jag kunde bara inte med att störa dig, att blöta ner dig med tvål och vatten nu när du låg där.

Jag tvättade snabbt av mig. Allt var som ett töcken, så overkligt.

Allt värkte.

Sökte på nätet efter information om begravningsplatser men överallt gällde samma sak: Det krävdes kremering.

Såg att det är förbjudet att begrava husdjur i Stockholm men inte kunde jag låta dem bränna dig. Hur skulle jag ha kunnat det?

Försökte förstå vad som hänt. Nu efteråt när jag pratat med andra kattmänniskor på nätet känns det troligast att det handlade om en cirkulatorisk kollaps, något med hjärtat, blodpropp... För att få veta skulle jag behövt låta en vererinär skära i dig, hur skulle jag ha kunnat göra det? Du var ju ändå borta och jag ville bara låta dig vara ifred.

Som om du sov.

Letade fram min blus som du brukade älska när jag hade på mig. Du tyckte den var enormt mysig att gosa med.

Medan min pojkvän åkte iväg och köpte en spade - vi skulle verkligen begrava vårt älskade gosklot, det kändes så overkligt - skrev jag ett avskedsbrev till dig. Jag vek ihop ett A4 och trodde det skulle räcka med ett halvt. Skrev och skrev, det behövdes ett papper till. När min pojkvän kom hem fyllde han på och vi hade kunnat skriva så mycket mer än bara de futtiga två A4-arkens fram- och baksida.

Det hade gått flera timmar när vi satte oss i bilen, jag med kartongen i knät. Vi stannade till och köpte en flaska Ramlösa.

Vi åkte runt länge, vi ville hitta en plats som kändes rätt. Min pojkvän körde försiktigt för att du inte skulle bli för nervös eller må illa av guppandet. Som om du fortfarande levde. Varje gång jag öppnade vattenflaskan och den pyste talade jag lugnande med dig. Det är ingen fara, Agaton Katt. Det var ingen som fräste åt dig, det var bara vattenflaskan.

Jag satt där och tittade på dig hela tiden. Hoppades att du skulle vakna med ett ryck och undra vad du gjorde i en kartong. Hoppades och önskade men förgäves.

Det var svårare än vi trott att hitta en plats för jordfästningen. De lugnaste och vackraste platserna var för fulla med trädrötter. Det gick inte att gräva.

Du låg där på din kudde i kartongen och jag pratade med dig hela tiden. Tårarna strömmade. Visste ju hur oerhört jobbigt du tyckte det var att åka bil, bara den korta biten till min pojkväns mor när du skulle bo där medan vi var på semester var svår för dig. Första gången, det måste ha varit 2006, fick vi efter en lång kamp ner dig i en flyttkartong och åkte taxi. Det gick helt enkelt inte att då in dig i kattburen, du blev panikslagen så fort du såg den. Efter det hade vi egen bil och jag höll dig i famnen när det var dags för tillfällig flytt inför våra semestrar. Det gick bättre och bättre för varje gång och i somras satt du mest och kikade ut.

Den här gången låg du bara stilla.

Jag sa till dig att vi snart skulle vara framme. Vi måste bara hitta rätt plats, en plats där du skulle ha trivts. Snart är vi framme, Agaton Katten. En liten stund till bara, sen kommer du aldrig mer behöva åka bil.

Klockan var nog strax efter 23 när vi lyfte upp kudden med dig på ur kartongen. Du var stel och nu utan kartongens väggar vilande mot dina sammetstassar såg du inte längre ut som om du sov. Du var verkligen död.

VI lade försiktigt ner dig i din grav, din sista viloplats. Du fick ligga kvar på din kudde. Vi makade ner den under trädrötterna så att du låg bekvämt och ostört. Bredvid dig lade vi sju kalamataoliver.

Du älskade verkligen kalamataoliver. Min pojvän och jag försökte minnas när du visade det för första gången, tror faktiskt det var när vi köpt pizza med vanliga tråkoliver på. Sådana åt du inte sedan, nä, det skulle vara kalamataoliver av god kvalitet. Delade och upplagda på rad på soffbordskanten. Du brukade ställa dig på två ben som en lemur, lägga upp framtassarna på bordet, lägga huvudet på sned och slå ned oliverna från bordskanten. Sen lattjade du runt med dem på golvet en stund för att sedan tugga i dig dem. Ibland kunde du bli så till dig av dem att du låg och vältrade dig i olivdoften på golvet efteråt. Som andra katter ofta gör med kattmynta, det var du däremot inte det minsta intresserad av. Ofta vaknade jag av att du letade efter oliver på golvet, eller att du satt på bordet och letade eller serverade dig själv från koppen där vi kvällen innan lagt några utifall vi skulle behöva fylla på raden på soffbordskanten. Du satt och fiskade upp en oliv och höll den i tassen, som en tvättbjörn skulle gjort. Andra gånger väckte du mig genom att stå på bordet och sniffa på tillbringaren eller glaset med vatten, då var det dags att fylla på vattenskålen.

Bakom din rygg lade vi vårt avskedsbrev.

Vi hoppades att du visste vad som stod i det, att du förstod hur enormt mycket vi älskar dig. Många förstod det nog inte, de fattade inte att det var vi tre, de trodde att du "bara var en katt" men du var så ofantligt mycket mer.

Över dig la jag min blus, så att du skulle känna dig trygg och hålla dig varm. Så att du hade något att gosa med.

Sen sjöng vi för dig. Samma sång som vi alltid brukade sjunga på småfjöligt sätt, med melodin från "Min kära lilla ponny" eller vad den nu heter - nu kunde vi dock inte längre sjunga "är"...

"För han var ingen ponny,

nej, han var ingen heeest,

För han var vår Katt!"

Jorden vi öste över dig blandades med våra tårar. Känslan var så absurd, det var vår älskade Agaton Katt vi öste jord över... Vår livskamrat, den som fått mig att orka kämpa när jag inte hade någon lust.

Det var vår vackra, kärleksfulla katt som låg där och som doldes alltmer av jorden vi lade över.

Om inte min pojkvän varit hos mig så hade jag följt dig härifrån.

Vi grät och började gå mot bilen. Vände oss flera gånger mot mot din sista viloplats i skogsbrynet och jag pussade i luften. Som jag alltid gjorde när du skulle vakta huset när vi skulle iväg någonstans, efter att jag förklarat för dig hur länge vi skulle vara borta: Först blir det mörkt, sen blir det ljust, sen blir det mörkt igen - och sen kommer vi hem! Nu får du vakta huset, Agaton Katt, puss, puss, puss!

Även denna gång hade jag sagt så.

Imorgon blir det ljust, sen blir det mörkt, sen blir det ljust... Men jag kunde inte fortsätta för jag kunde ju inte säga när vi skulle ses igen. Nu behöver du inte vakta längre, sa jag, sov i ro vår älskade Agaton Katt, vårt älskade hjärtron.

Nu har det gått en vecka. Vi har försökt göra saker för att inte gå under av sorg och saknad men ingenting tycks hjälpa. Vi saknar dig varje sekund, vårt lilla gosklot med lurvmagen och de fina sammtstassarna med gosdynor. De senaste åren har vi umgåtts dygnet runt du och jag, när jag legat här på soffan och jobbat med datorn på magen. För varje dag blev du alltmer nära, inte kunde väl någon av oss tro att du skulle bli en sådan kramkatt! Nu gäller det för oss att låta de fina minnena ta plats i våra sinnen så att den där hemska söndagen 5 maj 2013 suddas ut. Det gör så vansinnigt ont att du är borta.

När vi träffades någon gång i augusti 2004 hade jag redan en katt. En helt underbar kisse vid namn Saga som stod mig mycket nära. Saga hade rasat ut från min balkong på sjätte våningen 2001, mirakulöst nog så klarade hon sig och det var under hennes tillfrisknande som hon och jag verkligen kom nära varandra. Hon hade landat på asfalten och hittats av ett par poliser som kört henne till djursjukhuset, vi var flera stycken som letade efter henne innan vi visste det och lättnaden var stor när vi fick napp efter rundringning. När jag kom till djursjukhuset såg jag hur lättad hon blev över att se mig men hon var alltför illa däran för att kunna resa sig. Bäckenfraktur, trasig nos, trasig tand och stukade tassar. Hon fick vara kvar där i några dagar, sedan var jag tvungen att hämta hem henne trots att hon behövde vård. Hon visade nämligen upp ett aggressivt beteende mot djurvårdarna och vägrade äta. Så, vi tillbringade en tid på en madrass på golvet hemma - hon kunde ju inte hoppa upp i sängen - och jag gjorde kattlåda av en fotokartong med låga kanter. Under hennes tillfriskningstid fick jag hjälpa henne dit och handmata henne med köttfärs, sen när hon väl var läkt - och fullt återställd! - hade vi skapat starka band och hon sov bredvid mig under täcket, med min arm runt sig. Resvan var hon, så när vi skulle någonstans så låg hon i mitt knä eller på sätet bredvid mig på tunnelbanan. 

Under tiden jag var bortrest, i slutet av sommaren 2004, bodde hon hos en av mina väninnor tillsammans med andra katter. När jag så träffade dig, Agaton Katt, så visste jag inte hur jag skulle lösa det hela.

Du var hemlös och hade synts i området i minst ett halvår, mager och skräpig med barr och kardborrar i pälsen. Du hade fått utstå en hel del från katträdda människor och levde i skogen där du någon gång ibland blev matad med en skinkskiva, vid några få tillfällen hade någon gett dig kattmat.

Du var skygg och jag kunde sällan klappa dig mer än en gång innan du drog dig undan.

Vi ett tillfälle såg jag dig ta krumsprång i gräset och gick fram för att se vad du jagade. Det var en liten, liten skogsmus (eller om det var en näbbmus).

Jag schasade bort dig och tog upp den lilla musen som andades så fort, så fort och var så rädd, så rädd. Höll den i min hand innan för kavajen och den började lugna ner sig, snart satt den i min hand och tvättade morrhåren. Sen dog den. I min hand. Det var väl chocken, antar jag. Begravde den i skogsbrynet och var just då ledsen på dig, Agaton Katt, trots att du bara följt dina instinkter.

Jag såg till att du fick mat varje dag så länge jag var kvar och försökte tänka ut vem som skulle ta hand om dig. Jag var helt säker på att du inte skulle klara vintern på egen hand.

Så en dag ringde min väninna. Min Saga hande varit borta i flera dagar. Hon brukade gå ut hos henne eftersom hon bodde i ett lugnt område, lite på landet. Hittills hade Saga alltid kommit hem igen men denna gång var hon borta. 

Trots att jag saknade Saga och självklart ville hitta henne så var det just hennes försvinnande som blev din omedelbara räddning, Agaton Katt. Tänk, jag visste ju inte vad du hette så först var jag på väg att börja kalla dig Sixten. Sen slog det mig att det var ju givetvis Agaton Katt du hette, det såg man ju på dig!

Lånade en kattbur och försökte få dig med mig hem men det var stört omöjligt. Du var ju så rädd och folkskygg så jag lyckades inte få in dig i buren. Det blev till att åka hem utan dig efter att jag sett till så att du skulle bli matad.

När jag kom hem så hoppades jag på att Saga skulle komma tillbaka, ni skulle helt enkelt få lära er att leva tillsammans. Två veckor senare, när jag satte mig på tåget för att göra ett nytt försök att få med dig hem, hade hon fortfarande inte dykt upp. Jag vet än idag inte vad som hände med henne men kan bara hoppas att någon tog hand om henne och att hon hade det bra. Om hon lever idag så är hon runt 20 år.

 

Jag hittade dig vid en vedtrave en bit från kyrkan där i byn, där låg du och sov i skydd av en pressenning. Lyckades locka med dig och sedan hade vi en timmes kamp innan du väl satt i kattburen, arg, rädd, fräsande och morrande. Jag förklarade för dig att du snart skulle få komma till ditt nya hem och att jag var ledsen att behöva tvinga in dig i buren. Den första stunden på tåget var du orolig och protesterade högljutt. Jag fick ha burdörren mot mig och hålla för så att du inte kunde sticka ut tassarna och försöka bryta dig ut. Ganska snart insåg du att det bara var att gilla läget, jag tror faktiskt du somnade en stund. 35 mil senare klev vi av tåget och snart var vi hemma i lägenheten.

Nu hade du ett hem.

Jag märkte snart hur tacksam du var över att få komma in och att få mat. Jag tror också att du kände hur tacksam jag var över att du kom in i mitt liv.

Du hade ingen och jag hade tappat orken.

Vi räddade varandra.

Efter en tid visade du tillit och snart kunde jag klappa dig ordentligt och du spann. Du började sova på min säng. Så småningom var du så pass trygg att jag vågade ta ut dig på innergården, den var avskärmad en trappa upp från gatan så det fanns ingen risk att du skulle kunna ta dig ut på andra sidan.

När jag så träffade min pojkvän drygt ett år senare släppte du in även honom i ditt hjärta. Vi blev snart "du & jag och katten" och flyttade ihop året efter. Vi vågade inte släppa ut dig på innergården här eftersom det var alltför lätt att ta sig ut på gatan så vi gjorde ett försök med sele. Det funkade inte alls, så fort du förstod att du satt fast så greps du av panik. du sprang in i en buske och hoppade och krängde för att få av dig selen, jag blev tvungen att fånga in dig för att du inte skulle sticka. Då var du så rädd att du klöste och bet utan urskillning så min hand var rejält trasig efter det. Efter det blev det inte av att vi provade igen, jag ville inte utsätta dig för det.

Det var inte vidare kul att tvinga dig att vara innekatt men du verkade acceptera det.

 

Först hade vi en blå soffa. Den kunde man också ligga och gona på. 2007-06-23

 

Ibland när jag och min pojkvän kom hem så stod du beredd i hallen och smet ut genom lägenhetsdörren, sprang ner för trapporna med mig efter, sen upp för trapporna med mig efter. Sen sprang du in igen. Agaton von Trapp.

Vi skulle ha firat 9 år tillsammans om några månader. Jag vet ju inte när du föddes, bara ungefär när vi träffades.

I tisdags, vid ungefär samma tid som du lämnade oss förra söndagen, försökte jag deala med någon högre makt för att få dig tillbaka. Jag , som inte ens är troende, satt med ryggen mot den plats i soffan där du brukade ligga på din kudde och upprepade:

Du som har makt över liv och död.

Jag gör vad som helst, så länge det gäller mig och min kropp,

om du bara låter Agaton Katt finnas här vid liv och frisk.

Vid liv och frisk.

Jag ger min syn, min arm, ja vad du vill, bara du låter Agaton Katt finnas här när jag vänder mig om.

Vid liv och frisk.

Tack.

Jag vände mig om men din plats var tom.

I torsdags kollade jag reflexmässigt ner för att se om dina mat- och vattenskålar behövde fyllas på. De står fortfarande kvar, vi har inte ens förmått oss att slänga kattlådan.

Jag säger fortfarande hejdå till dig när jag går ut och hoppas så innerligt att du ska möta mig när jag kommer hem igen. Ibland låg du kvar i soffan och lyfte bara på huvudet när du hörde oss komma hem, andra gånger hörde vi dig hoppa ner från någon sovplats och komma tassande ut till dörröppningen till hallen, sträckte på dig på långa ben och hälsade oss med ett "Kvirr, prr, brrroe!". Sen hoppade du upp på soffan, högt spinnande och pratande, väntade på att vi skulle slå oss ner och börja gosa järnet. Sen välte du och vände upp lurvmagen för att vi skulle gosa med dig från alla håll. För varje gång vi varit ifrån varandra blev du alltmer nära.

 

Ibland var det på sängen goset fanns. 2007-06-30

Ibland låg du och gnydde eller snuttade i sömnen. Drömde du kanske om att du jagade kalamataoliver på savannen? Eller drömde du att vi gosade?

När allt blev för gosigt blev du trampig, gläfste och ville nafsa mig i handryggen. VI sa åt dig att lugna ner dig en smula eller blåste lite lätt på dig för att du skulle komma från parningstankarna, då gläfste du till och såg ytterst förnärmad ut. Sen sprang du till matskålen och knaprade torrfoder.

Vissa dagar ville du ha ständig bekräftelse och då studsade du upp och ner från soffan hela tiden. Du visste att vi alltid välkomnade dig varmt med massor av gos när du skuttade upp och det är klart att det blev ännu mer när du gjorde det gång på gång!

 

Vi städade, jag tror det var inför min födelsedagsfest. Du hittade en lugn plats att sova på under tiden. Vi trodde att festen skulle bli jobbig för dig men du svassade runt och umgicks med gästerna som om du aldrig gjort annat. Det visade hur trygg du hade blivit, trots att du haft det så jobbigt innan vi träffades. Stolarna ser nästan hela ut här, det är de inte nu efter alla dina klösövningar. Det gör ingenting, du hade fått klösa sönder varenda möbel om du hade velat. 2008-02-23

Det känns så svårt att förstå att du aldrig mer kommer sätta upp en prövotass på min mage för att kolla terrängen innan du kliver upp och sedan dråsar på mitt bröst. Att jag aldrig mer kommer att få plocka upp dig och krama dig, medan du norpar på min arm. Tänk, jag har nog inte en enda klänning, blus eller tröja som inte är har en massa utdragna trådar på vänster ärm, men vad gör väl det? Du hade fått norpa sönder dem helt om du velat.

De senaste månaderna hade du börjat sätta ig i mitt knä. Jag lade armarna runt dig och du satt och puttrade förnöjt, buffade på min haka, lutade dig emot mig för att komma så nära det bara gick.

 

Man kan lägga ner huvet, brukade jag säga till dig, man kan lägga ner huvudet, Agaton Katten! Då la du ner huvudet och väntade på gos. Om du inte fick omedelbar respons så lyfte du huvudet och tittade på mig som för att säga "Kom igen nu då, gosa nu då!". 2011-04-22

Vi saknar och älskar dig så mycket, Agaton Katten. Flera har sagt åt oss att vi borde ge hem åt en ny katt som behöver någon. Jag tror inte att vi kommer kunna leva resten av livet utan katt men just nu känns det omöjligt att släppa in någon. Det gör så oerhört ont att du är borta och ingen katt kommer någonsin vara som du.

Så underbar, så varm, så generös, så tröstande, så god. Så full av gos. Tänk att det kunde få plats så mycket gos i en enda katt!

Du ville alltid vara i centrum, omsluten av oss. Det var verkligen vi tre.

När jag och min pojkvän åkte iväg på inköpsresor hann vi sällan åka mer än 20-30 minuter förrän någon av oss utbrast: Undrar var Kattin gör? (ja, vi brukade kalla dig Kattin ibland, fastän du heter Agaton Katt.) Han ligger säkert på sin soffkudde och gonar. Nu kanske han makar lite så att lurvmagen syns, eller gosdynorna med tofsar mellan. Gummibjörnarna. Eller så kanske han just har vaknat och står och knaprar torrisar? Om vi märkte att vi skulle bli senare hem än jag sagt till dig så skojade vi om hur du skulle stå i hallen och gläfsa "Jaså, det är dags att komma nu? Här har jag gått och väntat och vaktat, minsann, och inte en blund har jag fått!".

     

Lekte gjorde du också ibland, antingen med snöret, den lilla galonflärpen som vi hängt så att du kunde komma åt att klappa till den när du låg på din soffkudde eller bläckfisken jag knöt av plastband. 2011-08-02

Du fanns i våra tankar och samtal för jämnan.

Vi hade pratat länge om att någon gång flytta från stan. Till ett lugnt ställe där du kunde gå ut och känna gräs under dynorna igen. Vi hann aldrig så långt. Om jag bara hade vetat att vår tid tillsammans skulle ta slut så snart så hade vi flyttat för länge sen. Du var värd mer frihet och borde ha fått uppleva det.

 

Här hjälper du mig att ha koll på räkningarna. Vem ska nu finnas vid min sida ständigt och jämt och ta uppmärksamheten från allt jobbigt? Ju större pappershögen var desto mysigare tyckte du att det var att ligga på den, som i ett rede. Bara någon dag innan du försvann stod du här balanserande på pappershögen, högljutt spinnande i väntan på gos. 2012-06-10

Vi har pratat mycket du och jag, Agaton Katt. Jag har upplevt mycket sorg i mitt liv och mist många nära, både människor och katter. Just nu känner jag att jag skulle vilja ha ett snack med den som myntade uttrycket "What doesn´t kill you makes you stronger"/"Det som inte dödar härdar". För varje gång det händer försvinner en del av mig. Jag blir inte alls starkare.

Jag känner mig just nu som en vingbruten sparv med hjärtfel.

Trasig.

Du saknas.

 

Vårt stolta, ståtliga soffjellon. Alltid här mellan oss, alltid här bredvid. Nu är din plats tom, Agaton Katt, ändå tittar jag dit hela tiden. Undrar var kattin gör. 2012-11-16

Jag hoppas att du när du rycktes ifrån oss var medveten om hur mycket vi älskar dig. Att du kände vår kärlek och att du visste att vi gjort vad som helst för att rädda dig om vi bara vetat vad som var på gång.

Du är fortfarande ständigt närvarande i våra samtal och vi säger fortfarande "du och jag och kattin". För du är vår Agaton Katt. Och vi är dina.

Om det finns ett liv efter detta så hoppas jag att du får alla kalamataoliver du orkar äta och så mycket gos du mäktar med.

Om det finns ett liv efter detta så önskar jag att vi träffas och att vi känner igen varandra på en gång.

Skulle det vara så att man föds på nytt, i ett annat liv, så hoppas jag att vi möts även där.

Vi älskar dig, Agaton Katt, vårt hjärtron.

Vi älskar dig för evigt och du finns ständigt i våra tankar.

Nu måste vi bara hitta nya vägar i livet, vi måste gå vidare som två istället för tre.

När jag började skriva detta var klockan 19:40. Nu är hon 2:03 och om några timmar har det gått ytterligare ett dygn i vårt liv utan dig.

Du är borta för alltid men finns ändå kvar i oss.

Borta för alltid.

För alltid är så jävla länge.