Sitter och äter sen frukost. Den blir ofta sen, dels beroende på min icke befintliga dygnsrytm och dels p.g.a att min kropp inte fattat det där med att ge signal om hunger. Oftast är det en yrselkänsla som påminner mig om att jag glömt bort det där med att inta någon form av näring.
Idag blev det lyxigt. Två glas espresso med mjölk och honung samt en skiva knäckebröd (Wasa Sport) med Bregott och skivad banan. Jag brukar försöka få i mig frukost varje dag och oftast består den av espresso, en skiva knäckebröd med Bregott och ibland en ostskiva. En morot också, om det finns i kylen.
Den senaste veckan har vi lyxat till det rejält med fruktsallad nästan varje dag! Sallad på två bananer, en apelsin och ett litet äpple räcker som efterätt i två dagar, eller en och en halv om jag äter det till frukost när den är så där härligt tillsaftad efter att ha stått i kylen över natten. Det som varit extra lyxigt är att vi även haft lite jordgubbar i, det känns dock rätt slösaktigt.

Så, vad är det som känns så lyxigt egentligen?
Knäckebröd kostar inte många kronor per skiva och frukt ska man väl äta varje dag? Ok, kaffe kostar ju förstås men dricker man max tre små glas kaffe med mjölk om dagen så blir det ju inga jättesummor.
Nej, för många är det nog inte så lyxigt. Det handlar nog kanske mest om vad man vuxit upp med och tvingats prioritera.

Jag tycker att jag har det rätt bra idag.
För det första så har jag bostad. En hyresrätt som står i mitt och min pojkväns namn. Så har det inte alltid varit, flera perioder av mitt liv har tillbringats i kappsäck. En natt på en kompis soffa och nästa natt hos någon annan. Långa nätter på golvet på jobbet, sittande på T-banan eller hos främmande människor. Ofta var det vänner som ställde upp med sovplats för kortare eller längre tid och några andrahandslägenheter hann det också bli. Det var ett struligt och energikrävande liv men jag hade ändå tur som hade vänner som ställde upp en del. Att bo på det sättet var något jag fick prova på redan under min mors sista levnadsår, efter det att Kronofogden sålt vårt hus då min mor inte var vän med livet.

Mat på bordet varje dag.
Det är min pojkväns förtjänst, så har det inte alltid varit. Det har inte blivit prioriterat.
Även detta är något jag har med mig från uppväxten, med en mor som inte såg någon mening med livet efter att hennes älskade make gått bort tidigt så var det mycket som inte funkade som det skulle. Det där med mat var en sådan sak.

Jag hade tur, dels serverades lunch i skolan och dels brukade min granne - en helt fantastisk kvinna från Tjeckoslovakien, en riktig överlevnadskonstnär - se till att jag fick mat i magen åtminstone någon gång per vecka.
Jag hade tur. Turen att leva i ett land där skolan serverar lunch, turen att ha en granne med stort hjärta. Turen att lära mig leva på små medel och att aldrig bli hungrig.
Många andra har inte sådan tur. De har lärt sig leva på små medel men vad hjälper det när folk runt omkring inte ens vill unna dem de futtiga kronor de har att försörja sig på?

En klänning köpte jag för ett par veckor sedan. 200 kr fick jag betala för den. Med den inräknad har jag hittills i år köpt kläder för 1400 kr, då är en kappa inräknad (allt från 60- och 70-talet, köper inte nytillverkade kläder). På bara ett halvår. Det känns lyxigt när mitt klädkonto de senaste åren legat på 500 kr/år.

500 kr är enligt Konsumentverket vad man skall budgetera för kläder per månad. Vid ett par tillfällen i livet har jag faktiskt nästan närmat mig sådana summor, det var när jag var fosterbarn. Första gången var när jag var 11 år. Jag bodde hos min faster med familj under 9 månader och vi åkte och handlade i Ullared. Det var helt ofattbart för mig att få en helt ny garderob, att få köpa flera par byxor, kjolar, tröjor, skjortor och nya underkläder. Jag som var van vid att någon gång per år åka med min mor till butiken Hollywood, där man kunde köpa manchesterbyxor av märket UFO för 9-29 kr/par, samt att få ärva grannarnas avlagda kläder. Innan min far gick bort sydde mor en del men sådant orkade hon inte sedan.
Efter mors bortgång när jag var 14 bodde jag med min bror tills jag var runt 17 och även då fick jag köpa nya kläder på ett sätt som andra, uppvuxna i "normala" familjer gjorde. Jag minns så väl att jag tog chansen att köpa sådant andra hade - en skinnjacka med avtgbara ärmar av märket Gatto, en Adidasoverall - i hopp om att kanske bli mer som dem, att kanske bli accepterad och en del av den samhörighet som tycktes råda mellan skolkamrater. Jag lärde mig dock snabbt att det inte hjälpte med nya kläder och att jag heller inte ville bli som alla andra.

Hela vägen hade jag tur. Turen att ha snälla grannar, turen att ha en mor som åtminstone försökte tillgodose våra behov även om hon till slut inte orkade med ens de mest grundläggande sakerna, turen att bli omhändertagen av människor som orkade när min mor inte längre kunde.

Turen att idag uppskatta möjligheten att faktiskt kunna köpa en klänning för 200 kr när jag knappt har något att ha på mig.

Sådan tur har inte alla. Många kämpar för att överhuvudtaget överleva och kläder måste prioriteras lägre än mat till barnen. De har inga snälla grannar som ger dem sina avlagda kläder och inget socialt skyddsnät som tar vid när allt brister, det enda de har att förlita sig på är välgörenhetsorganisationer samt en och annan människa som fortfarande vågar visa empati.

En stunds semester tänker vi unna oss i sommar. Det finns annat som borde prioriteras men eftersom jag kämpar för att ta mig ut från den där väggen jag hamnade i för 5 år sedan, och eftersom min pojkvän haft rätt mycket jobb hela våren, och eftersom vi haft det oerhört stressigt med bakslag och oväntade utgifter som sänkt vår ekonomi ytterligare, så måste vi helt enkelt ha ett par veckor borta från vardagen för att ha en chans att klara den. Det känns lyxigt och jag vet sedan tidigare att en del av den kommer gå till jobb. Att lära sig koppla av helt är svårt när man vet att det finns saker som måste tas om hand.
Det är inte varje år vi kunnat ta semester, ändå har vi inte vidare vidlyftiga semestervanor utan har de år vi haft möjlighet hyrt stuga på Västkusten 1-2 veckor.

De som är anställda av andra företag har ofta 5-6 veckors semester och jag vet många som åker utomlands ett par gånger per år. Flera av dem har dessutom fritidshus, några av dem utomlands. För mig är ett par veckor i en stuga höjden av lyx. När min mor var i livet gjorde vi sällan något överhuvudtaget, åtminstone inte efter att min far dog. Så länge han levde, tills jag var 6 år gammal, åkte vi åtminstone ut till någon badplats i närheten eller hälsade på hans syskon någon gång per år. I skolan fick vi efter varje lov skriva något om vad vi haft för oss och jag minns att många i klassen åkte till fjällen varje år och att många hade en sommarstuga de tillbringat flera veckor i. Andra hade varit på tivoli eller åkt utomlands. Så var det inte för mig eller mina syskon, fördelen med det är att vi uppskattar minsta lilla vardagsflykt idag.

Jag har haft tur. Turen att kunna vara 2 veckor på den plats som för mig är den mest energigivande. Längtar till havet!
Alla har inte sådan tur. Det är inte bara hemlösa, utförsäkrade och arbetslösa som inte kan åka på semester, även många "vanliga" familjer får prioritera bort sådant som inte är absolut nödvändigt för överlevnaden. Många ensamstående föräldrar kämpar för att ens kunna ge sina barn en enda helg per år utanför hemmets fyra väggar. Det finns organisationer som hjälper några av dessa familjer men alltför många barn kommer tillbaka till skolan utan något alls att berätta efter sommarlovet och alltför många föräldrar fortsätter gå på knäna för att de aldrig någonsin får en chans att andas.

För dem som är utan bostad och försörjning så är det givetvis bortom alla drömmar att kunna åka iväg någonstans, den högsta drömmen består istället i sysselsättning, tak över huvudet, mat på bordet och trygghet för familjen. Att slippa förlita sig på enskilda människors empati när systemet stängt dem ute.

Det är någon av dessa människor du ser ute på gatan, kanske med en pappmugg i handen i hopp om att någon ska vilja avvara ett par kronor.

Minns då att detta inte är denna människas första val, snarare en sista chans till överlevnad. Försök sätta dig in i situationen, hur långt skulle allt gå innan du själv satte dig där med en pappersmugg i handen och utsatte dig för förbipasserandes spott och spe?

Datorn är ett måste för mitt arbete men den är även ett viktigt verktyg för att hålla kontakt med omvärlden. Jag har inte energi för att gå utanför dörren, det blir bara någon gång per månad. Därför är jag tacksam för att ha både dator och mobil, det skulle jag kanske inte haft om det inte var en nödvändighet för att kunna jobba. Både dator och mobil är dock införskaffade genom att teckna abonnemang hos mobiloperatören och sålunda har vi inte behövt lägga några pengar på dem. En mobil eller dator brukar bara kosta 1 kr om man gör på det sättet. Det vill säga om man har möjlighet att teckna abonnemang, så har det inte alltid varit för mig.
Under min uppväxt var vi ofta utan telefon hemma, ibland även el, eftersom min mor inte klarade av livet så bra så stängdes abonnemangen av när räkningarna inte blev betalda. Själv hade jag när jag var yngre skulder hos Kronofogden och kunde därför inte skaffa abonnemang. Då var kontantkorten en räddning, en gammal mobil var inte så svårt att få tag på billigt och ibland kunde man ha tur och få någons gamla. Många gånger under några av mina svårare perioder i vuxen ålder var mobilen det som räddade mig från situationer som hade kunnat bli bra mycket värre än de blev.
Det är likadant idag för de människor som sitter med en pappmugg i handen, eller som sover på en parkbänk eller under en presenning. Att ha mobil idag behöver inte kosta skjortan, ändå är det många som har svårt att ta till sig att medellösa människor har mobil när de inte kan klara sin försörjning. Minns då att detta är deras enda chans att nå både myndigheter, arbetsförmedling och familj, och att ett enda samtal kan vara livsavgörande.

Jag har tur.
Det är inte alla som har sådan tur som jag. Antalet människor som inte har någonstans att ta vägen ökar och fördomarna mot dem är stora. Den som har försörjning och bostad anser ofta att den hemlöse har sig själv att skylla, att den arbetslöse bara är lat eller att de som inte har något annat val än att förlita sig på andra människors välvilja är parasiter. I synnerhet när det handlar om människor från ett annat land. Attityden "vi måste hjälpa våra egna först" är mer utbredd än någonsin.

Jag är lykligt lottad.

Jag har ett hem.
En livskamrat som jag kan lita på.
Mat på bordet varje dag (om jag vill).
Möjlighet att köpa kläder då och då.
Två veckors semester på min favoritplats.
Många i min närhet av olika härkomst och med olika erfarenheter att dela med sig av.
Många i min närhet som visar empati för sina medmänniskor, oavsett härkomst och social grupptillhörighet.
Jag har tur.
Mina egna erfarenheter gör det lättare för mig att förstå andra människor.
Förståelse för att varje människa är en individ med egenskaper som är oberoende av etnicitet.
Jag har tur.
Uppvuxen i ett land där jag har rösträtt.
Rösträtten kommer jag att utnyttja i höst för att visa att jag är för alla människors lika värde.
För att människor ska ha samma rättigheter oberoende på härkomst.
För att vi alla måste bidra till ett samhälle som är till för alla.
För att slopa skattesänkningarna men självklart jämna ut så att pensionärer får samma skattevillkor som andra.

Jag önskar att det hat vi sett blomma upp mot människor som av olika anledningar sökt sig till Sverige ebbar ut.

Att alla ser människan bredvid sig som individ och inte utefter grupptillhörighet såsom etnicitet, kön eller sexuell läggning.
Att du som är utförsäkrad eller arbetslös får den hjälp du behöver och att du blir av med den bitterhet som gör att du skyller din situation på andra samhällsgrupper - Jag vet att det inte är alla som gör det men oroandeväckande många.
Att situationen omedelbart förbättras för äldre och vårdtagare, de missförhållanden vi sett de senaste åren skulle troligtvis inte skett i samma utsträckning om det inte varit för utförsäljningar, privatiseringar och skattesänkningar. Skatten som vi lägger i den gemensamma potten behövs för att alla skall kunna leva ett drägligt liv.
Att tak över huvudet blir en självklarhet för alla, oavsett social grupp.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Till Agaton Katt

Det har gått nästan ett år och två månader sedan du lämnade oss. Saknaden är fortfarande enorm och tårarna kommer så fort jag ser en bild på dig. Soffan känns tom utan dig, tonfisken smakar inte lika bra när du inte delar den med oss och kalamataoliver klarar jag inte av att äta när du inte står bredvid och slår ner ett gäng från bordskanten. Klarar inte ens av att skriva här utan att det värker.

Vi älskar dig, Agaton Katt. Vårt lilla soffjellon.

Det kommer vi alltid att göra.