De senaste veckorna har jag fått bevittna saker som gör att jag måste skriva av mig lite för att bli av med lite av den ilska och maktlöshet jag känner.

Agaton Katt, detta betyder inte att jag inte längre tänker på dig - tvärtom. Jag har inte kunnat öppna bloggen utan att börja gråta. Saknar dig något enormt precis hela tiden, trots att det igår var 4 månader sedan du rycktes ifrån oss och jag kommer skriva mer till dig och om dig men just nu är det något annat jag måste skriva om. Vi älskar dig, Agaton Katt. Centrumkatten.

Jag tror att de flesta av oss råkat ut för dem.
Människor som suger ut ens energi eller som får sin näring av andra människors olycka.
Energivampyren är den som kanske på sin höjd frågar hur du mår, vad som hänt på sistone eller hur du har det men som innan du ens hunnit svara börjar häva ur sig sina problem.
Ibland kanske den kommer med ett fejkat deltagande, ett åh eller oj, allt för att sedan begrava dig under sitt eget känsobråte.
Om du hamnar i klinch med en energivampyr så kommer du troligtvis stå där och känna dig skyldig utan att veta varför, energivampyren är nämligen mästare på att iklä sig offerkoftan. Du kommer alltid känna dig orkeslös och skuldfylld om du umgås en längre tid med en energivampyr, även om du kanske till en början känner dig utvald och speciell - Tänk att hen väljer just mig att anförtro sig åt! När du väl sätter foten i backen och säger nej, eller när du kräver att flödet skall vara givande för båda parter, kommer energivampyren dra sig tillbaka med offerkoftan på, tycka att du är kall och elak och slicka sina sår.

I det andra fallet handlar det om en person som faktisk mår bättre om du misslyckas eller råkar ut för svårigheter. Det är ofta någon som är missnöjd med tillvaron, eller framförallt någon som ser sina egna tillkortakommanden som omöjliga att leva med och acceptera. Kanske blir det lättare att klara av det hela om man ser att någon annan är/har det sämre?

Sen finns den en annan typ av sorgryttare, nämligen den som framkallar olycka. Det måste vara den värsta av dem.
En varelse som finner tillfredsställelse i att rasera andras liv, någon som känner en sjuklig lycka i att sabotera någon annans tillvaro.
Detta är kanske vanligast bland yngre och sker nog oftast i form av rent fysiskt sabotage (du bygger ett sandslott - hen raserar det, du har skrivit en uppsats - hen spiller läsk över den, du har en ny jacka - hen klipper sönder den) och kan säkerligen i dessa fall bero på ren avundsjuka eller ett behov av att bli sedd.
Det är ju dock bara materiella ting (även om du lagt tid på att skapa dem) och där hoppas man mest att personen någon gång accepterar sig själv och inser att det bara är den själv som kan förändra situationen.
Värre är det med dem som gör det genom ryktesspridning och lögner i syfte att ställa dig i dålig dager alternativt rasera tilliten mellan dig och dina närstående.
Olycksframkallare.
Även sådana har jag stött på tidigare i livet men jag
trodde inte att vuxna, tänkande varelser fann sitt lystmäte i ett sådant beteende.
Hur en olycksframkallare väljer sina offer vet jag faktiskt inte.
Det enklaste skulle nog vara att förklara företeelsen med att olycksframkallaren är sociopat men jag tror inte att det är fullt så enkelt.
Även här kan det säkerligen handla om en person som inte tål sig själv och sin tillvaro. Genom att skapa misär för andra känns plötsligt de egna problemen lättare att handskas med eller kanske glöms de lättare bort. Om all ens energi går till att ödelägga någon annans liv kanske man inte längre hinner se sitt eget?
Alla dessa typer är manipulativa men jag tror att den sistnämnda är värst.
Olycksframkallaren lyckas nämligen nästla sig in i din bekantskapskrets för att ställa till det och kan säkert av många uppfattas som både trevlig, charmig och rolig. Alla tre typerna kan av många i din omgivning ses som bra och pålitliga vänner, det hör till deras manipulativa talanger.
Det som är mest skrämmande är att de troligtvis inte själva har en aning om sitt sjukliga beteende, åtminstone inte de vanliga energivampyrerna. Olycksframkallarna torde dock vara väl medvetna då de planerar ödeläggelsen in i detalj. Det är mycket som ska klaffa för att man ska lyckas sabotera tilliten mellan andra människor och det görs knappast omedvetet.
Att reda upp i röran efter olycksframkallarens framfart kräver en hel del och det är bara att hoppas att den relation hen gått in för att sabotera inte är alltför infekterad för att man skall kunna kommunicera och hitta tillbaka.
Det finns ingenting som säger att det som trasats sönder ens går att reparera när den ena parten fått höra en massa osanningar om den andra parten, som i sin tur måste få vara arg och ledsen för att den första parten ens kunnat tro på det som sagts.

Ett frö av misstro och tillitsbrist har såtts och det är precis det som ger olycksframkallaren näring. I övrigt är man som utsatt maktlös: Visst kan man i vissa fall ta lagens hjälp för att se till att hen får sona sina handlingar men då krävs det att de ses som ett brott. 
I annat fall är det enda du kan göra att plocka bort personen ur ditt liv och aldrig låta den se utgången, oavsett om det går att lösa eller ej. Sedan återstår bara att hoppas att den inte lyckas sabotera för fler och att du slipper råka ut för en ny.