Saknar dig så vansinnigt mycket. Så mycket att jag var tvungen att skapa en ny blogg för att skriva av mig.

Jag kommer säkert skriva om andra saker men än så länge är det du som upptar mina tankar och som jag behöver skriva om.

För att förstå.

För att minnas.

För att helas.

Detta är den allra sista bilden på dig, tagen 21 april 2013.

Två veckor innan du rycktes ifrån oss.

 

På soffkudden bredvid mig här i soffan. Där du var de flesta av dygnets timmar.

Alltid nära. 

Jag gick igenom alla bilder jag har på dig och upptäckte till min stora sorg att det bara är runt 160 stycken och nästan alla med samma motiv:

Älskade Agaton Katt på sin soffkudde.

Jag måste titta på bilderna ofta nu.

För att försöka få bort de hemska minnesbilderna från förra söndagen, den där hemska dagen då allt förändrades.

Vi vaknade sent. Jag tror att klockan var 13:14 första gången jag kollade.

Du hade som vanligt legat här bredvid mig hela natten. Jag vet att jag vaknade flera gånger på natten och morgonen och såg dig ligga där och sova.

Jag plockade som vanligt upp datorn på magen och började gå igenom e-post och Facebookinlägg. Tänkte inte på om du vaknat ännu, du brukade dock sällan vakna förrän vid 15-tiden. Förutom för att maka lite och somna om förstås.

Så småningom hörde jag att min pojkvän vaknade. Så här efteråt när vi har pratat om händelseförloppet är han rätt säker på att han såg dig halvvaken och kisande när han gick förbi på vägen till badrummet. Att kolla vad katten gör är rent reflexmässigt för oss båda. Vi tittar fortfarande efter dig. Fastän vi vet att du är borta.

Så, min pojkvän gick till badrummet. Jag låg här med datorn på magen.

Ett plötsligt ljud.

Ungefär som när du ibland kunde vakna med ett ryck, se dig omkring och komma på att det var rasande bråttom till matskålen. Denna gång var det annorlunda. Det lät mer.

TIdigare hade jag hört en humla surra omkring i rummet. Jag trodde att du fått syn på den och bestämt dig för att jaga den, trots att du tidigare visat att du lyssnat på mig när jag sagt att du skulle akta dig för stora, randiga flygfän.

Jag reste mig upp och fick syn på dig. Du låg på en kartong en meter från soffan.

Stilla.

Jag trodde du låg och spanade på humlan, även om jag inte såg den någonstans.

 - Men vad hände där? sa jag. Som jag alltid sa när nu gjorde något oförutsett eller knasigt, framförallt när det var oförutsett även för dig själv.

- Agaton Katten, vad hände där?

Ingen respons.

I vanliga fall hade du svarat med ett "Prr?" eller "Brroe?", börjat spinna och kommit mot mig med svansen i vädret.

Istället låg du där. På sidan. Alldeles stilla.

I panik lyfte jag upp dig.

Du bara hängde.

Istället för att spjärna emot lite halvhjärtat och sedan lägga dig tillrätta i min famn så hängde du.

Jag pratade med dig, skrek till dig - Agaton! Agaton Katten!

Skrek till min pojkvän att han måste åka till veterinären på en gång. Han kom utrusande från badrummet och jag ändrade mig: - Du måste ringa veterinären, nu! Agaton Katten andas inte!

 - Agaton Katten, kom igen! Dö inte, snälla!

Någonstans mitt i allt det här har det kommit två små andetag. Eller, så här i efterhand tror jag inte att det ens var andetag. Du var nog borta redan när du landade på kartongen. Jag tror att det där sista språnget var något som skedde rent reflexmässigt, kanske för att du inte själv förstod vad som hände.

Jag hade kollat luftvägarna och de verkade fria.

Försökte blåsa liv i dig men fick ingen reaktion. Jag kände inga hjärtslag.

Såg in i dina ögon när jag försökte blåsa in luft i din mun.

Dina ögon var döda.

Du var inte längre hos mig.

Jag sa till min chockade pojkvän att han kunde avsluta telefonsamtalet. Hade hört honom fråga efter veterinär, hört honom säga att det var akut. Trodde han ringt nummerupplysningen men han hade i panik ringt 112. De hade gett honom numret till djurambulansen men dit hann han aldrig ringa. Efteråt kollade vi vilken tid han ringt 112, det var klockan 14:09. Hela händelseförloppet kan inte ha varat mer än ett par minuter - ett par minuter från det att du landade på kartongen och till att jag sa att det var över.

Allt var för sent. Vår älskade Agaton Katt var inte längre här.

Jag höll din livlösa kropp i min famn. Satte mig i soffan med dig i knät och tårarna forsade hos både mig och min pojkvän.

Det hela var så ofattbart. För bara några timmar sedan hade vi gosat järnet, som vi gjorde mest hela tiden.

Du i centrum förstås. som alltid. Kvirrande, spinnande, trampande och med gosflummig blick.

Mer! Gosa mer! Smek mig överallt! Mycket och hela tiden!

Om vi bara hade vetat att det var vår sista kväll tillsammans så hade vi aldrig sovit.

Kunde bara inte förstå. Kan fortfarande inte förstå.

Jag höll dig i min famn en lång stund. Upptäckte att du tömt blåsan en sista gång. La dig på din soffkudde och satt bredvid dig.

Det var ju vi tre. Vi tre mot världen. Vi klarade allt så länge vi hade varandra.

Plötsligt var vi bara två kvar. Två trasiga i ett till synes aldrig sinande hav av tårar.

Vi la dig på din kudde i en stor kartong. Där låg du alldeles stilla, som om du bara sov. Du såg bara så märkligt platt ut nu när du inte längre andades.

Jag pussade dig på huvudet, sa att jag älskar dig. Att vi älskar dig. Vårt lilla hjärtron.

Smekte dina fina gosdynor och det gjorde så vansinnigt ont i mig när du inte gosade tillbaka.

Du låg där i kartongen medan vi försökte samla oss. Hade velat tvätta dig eftersom jag vet att du hade gjort det själv om du kunnat. Jag kunde bara inte med att störa dig, att blöta ner dig med tvål och vatten nu när du låg där.

Jag tvättade snabbt av mig. Allt var som ett töcken, så overkligt.

Allt värkte.

Sökte på nätet efter information om begravningsplatser men överallt gällde samma sak: Det krävdes kremering.

Såg att det är förbjudet att begrava husdjur i Stockholm men inte kunde jag låta dem bränna dig. Hur skulle jag ha kunnat det?

Försökte förstå vad som hänt. Nu efteråt när jag pratat med andra kattmänniskor på nätet känns det troligast att det handlade om en cirkulatorisk kollaps, något med hjärtat, blodpropp... För att få veta skulle jag behövt låta en vererinär skära i dig, hur skulle jag ha kunnat göra det? Du var ju ändå borta och jag ville bara låta dig vara ifred.

Som om du sov.

Letade fram min blus som du brukade älska när jag hade på mig. Du tyckte den var enormt mysig att gosa med.

Medan min pojkvän åkte iväg och köpte en spade - vi skulle verkligen begrava vårt älskade gosklot, det kändes så overkligt - skrev jag ett avskedsbrev till dig. Jag vek ihop ett A4 och trodde det skulle räcka med ett halvt. Skrev och skrev, det behövdes ett papper till. När min pojkvän kom hem fyllde han på och vi hade kunnat skriva så mycket mer än bara de futtiga två A4-arkens fram- och baksida.

Det hade gått flera timmar när vi satte oss i bilen, jag med kartongen i knät. Vi stannade till och köpte en flaska Ramlösa.

Vi åkte runt länge, vi ville hitta en plats som kändes rätt. Min pojkvän körde försiktigt för att du inte skulle bli för nervös eller må illa av guppandet. Som om du fortfarande levde. Varje gång jag öppnade vattenflaskan och den pyste talade jag lugnande med dig. Det är ingen fara, Agaton Katt. Det var ingen som fräste åt dig, det var bara vattenflaskan.

Jag satt där och tittade på dig hela tiden. Hoppades att du skulle vakna med ett ryck och undra vad du gjorde i en kartong. Hoppades och önskade men förgäves.

Det var svårare än vi trott att hitta en plats för jordfästningen. De lugnaste och vackraste platserna var för fulla med trädrötter. Det gick inte att gräva.

Du låg där på din kudde i kartongen och jag pratade med dig hela tiden. Tårarna strömmade. Visste ju hur oerhört jobbigt du tyckte det var att åka bil, bara den korta biten till min pojkväns mor när du skulle bo där medan vi var på semester var svår för dig. Första gången, det måste ha varit 2006, fick vi efter en lång kamp ner dig i en flyttkartong och åkte taxi. Det gick helt enkelt inte att då in dig i kattburen, du blev panikslagen så fort du såg den. Efter det hade vi egen bil och jag höll dig i famnen när det var dags för tillfällig flytt inför våra semestrar. Det gick bättre och bättre för varje gång och i somras satt du mest och kikade ut.

Den här gången låg du bara stilla.

Jag sa till dig att vi snart skulle vara framme. Vi måste bara hitta rätt plats, en plats där du skulle ha trivts. Snart är vi framme, Agaton Katten. En liten stund till bara, sen kommer du aldrig mer behöva åka bil.

Klockan var nog strax efter 23 när vi lyfte upp kudden med dig på ur kartongen. Du var stel och nu utan kartongens väggar vilande mot dina sammetstassar såg du inte längre ut som om du sov. Du var verkligen död.

VI lade försiktigt ner dig i din grav, din sista viloplats. Du fick ligga kvar på din kudde. Vi makade ner den under trädrötterna så att du låg bekvämt och ostört. Bredvid dig lade vi sju kalamataoliver.

Du älskade verkligen kalamataoliver. Min pojvän och jag försökte minnas när du visade det för första gången, tror faktiskt det var när vi köpt pizza med vanliga tråkoliver på. Sådana åt du inte sedan, nä, det skulle vara kalamataoliver av god kvalitet. Delade och upplagda på rad på soffbordskanten. Du brukade ställa dig på två ben som en lemur, lägga upp framtassarna på bordet, lägga huvudet på sned och slå ned oliverna från bordskanten. Sen lattjade du runt med dem på golvet en stund för att sedan tugga i dig dem. Ibland kunde du bli så till dig av dem att du låg och vältrade dig i olivdoften på golvet efteråt. Som andra katter ofta gör med kattmynta, det var du däremot inte det minsta intresserad av. Ofta vaknade jag av att du letade efter oliver på golvet, eller att du satt på bordet och letade eller serverade dig själv från koppen där vi kvällen innan lagt några utifall vi skulle behöva fylla på raden på soffbordskanten. Du satt och fiskade upp en oliv och höll den i tassen, som en tvättbjörn skulle gjort. Andra gånger väckte du mig genom att stå på bordet och sniffa på tillbringaren eller glaset med vatten, då var det dags att fylla på vattenskålen.

Bakom din rygg lade vi vårt avskedsbrev.

Vi hoppades att du visste vad som stod i det, att du förstod hur enormt mycket vi älskar dig. Många förstod det nog inte, de fattade inte att det var vi tre, de trodde att du "bara var en katt" men du var så ofantligt mycket mer.

Över dig la jag min blus, så att du skulle känna dig trygg och hålla dig varm. Så att du hade något att gosa med.

Sen sjöng vi för dig. Samma sång som vi alltid brukade sjunga på småfjöligt sätt, med melodin från "Min kära lilla ponny" eller vad den nu heter - nu kunde vi dock inte längre sjunga "är"...

"För han var ingen ponny,

nej, han var ingen heeest,

För han var vår Katt!"

Jorden vi öste över dig blandades med våra tårar. Känslan var så absurd, det var vår älskade Agaton Katt vi öste jord över... Vår livskamrat, den som fått mig att orka kämpa när jag inte hade någon lust.

Det var vår vackra, kärleksfulla katt som låg där och som doldes alltmer av jorden vi lade över.

Om inte min pojkvän varit hos mig så hade jag följt dig härifrån.

Vi grät och började gå mot bilen. Vände oss flera gånger mot mot din sista viloplats i skogsbrynet och jag pussade i luften. Som jag alltid gjorde när du skulle vakta huset när vi skulle iväg någonstans, efter att jag förklarat för dig hur länge vi skulle vara borta: Först blir det mörkt, sen blir det ljust, sen blir det mörkt igen - och sen kommer vi hem! Nu får du vakta huset, Agaton Katt, puss, puss, puss!

Även denna gång hade jag sagt så.

Imorgon blir det ljust, sen blir det mörkt, sen blir det ljust... Men jag kunde inte fortsätta för jag kunde ju inte säga när vi skulle ses igen. Nu behöver du inte vakta längre, sa jag, sov i ro vår älskade Agaton Katt, vårt älskade hjärtron.

Nu har det gått en vecka. Vi har försökt göra saker för att inte gå under av sorg och saknad men ingenting tycks hjälpa. Vi saknar dig varje sekund, vårt lilla gosklot med lurvmagen och de fina sammtstassarna med gosdynor. De senaste åren har vi umgåtts dygnet runt du och jag, när jag legat här på soffan och jobbat med datorn på magen. För varje dag blev du alltmer nära, inte kunde väl någon av oss tro att du skulle bli en sådan kramkatt! Nu gäller det för oss att låta de fina minnena ta plats i våra sinnen så att den där hemska söndagen 5 maj 2013 suddas ut. Det gör så vansinnigt ont att du är borta.

När vi träffades någon gång i augusti 2004 hade jag redan en katt. En helt underbar kisse vid namn Saga som stod mig mycket nära. Saga hade rasat ut från min balkong på sjätte våningen 2001, mirakulöst nog så klarade hon sig och det var under hennes tillfrisknande som hon och jag verkligen kom nära varandra. Hon hade landat på asfalten och hittats av ett par poliser som kört henne till djursjukhuset, vi var flera stycken som letade efter henne innan vi visste det och lättnaden var stor när vi fick napp efter rundringning. När jag kom till djursjukhuset såg jag hur lättad hon blev över att se mig men hon var alltför illa däran för att kunna resa sig. Bäckenfraktur, trasig nos, trasig tand och stukade tassar. Hon fick vara kvar där i några dagar, sedan var jag tvungen att hämta hem henne trots att hon behövde vård. Hon visade nämligen upp ett aggressivt beteende mot djurvårdarna och vägrade äta. Så, vi tillbringade en tid på en madrass på golvet hemma - hon kunde ju inte hoppa upp i sängen - och jag gjorde kattlåda av en fotokartong med låga kanter. Under hennes tillfriskningstid fick jag hjälpa henne dit och handmata henne med köttfärs, sen när hon väl var läkt - och fullt återställd! - hade vi skapat starka band och hon sov bredvid mig under täcket, med min arm runt sig. Resvan var hon, så när vi skulle någonstans så låg hon i mitt knä eller på sätet bredvid mig på tunnelbanan. 

Under tiden jag var bortrest, i slutet av sommaren 2004, bodde hon hos en av mina väninnor tillsammans med andra katter. När jag så träffade dig, Agaton Katt, så visste jag inte hur jag skulle lösa det hela.

Du var hemlös och hade synts i området i minst ett halvår, mager och skräpig med barr och kardborrar i pälsen. Du hade fått utstå en hel del från katträdda människor och levde i skogen där du någon gång ibland blev matad med en skinkskiva, vid några få tillfällen hade någon gett dig kattmat.

Du var skygg och jag kunde sällan klappa dig mer än en gång innan du drog dig undan.

Vi ett tillfälle såg jag dig ta krumsprång i gräset och gick fram för att se vad du jagade. Det var en liten, liten skogsmus (eller om det var en näbbmus).

Jag schasade bort dig och tog upp den lilla musen som andades så fort, så fort och var så rädd, så rädd. Höll den i min hand innan för kavajen och den började lugna ner sig, snart satt den i min hand och tvättade morrhåren. Sen dog den. I min hand. Det var väl chocken, antar jag. Begravde den i skogsbrynet och var just då ledsen på dig, Agaton Katt, trots att du bara följt dina instinkter.

Jag såg till att du fick mat varje dag så länge jag var kvar och försökte tänka ut vem som skulle ta hand om dig. Jag var helt säker på att du inte skulle klara vintern på egen hand.

Så en dag ringde min väninna. Min Saga hande varit borta i flera dagar. Hon brukade gå ut hos henne eftersom hon bodde i ett lugnt område, lite på landet. Hittills hade Saga alltid kommit hem igen men denna gång var hon borta. 

Trots att jag saknade Saga och självklart ville hitta henne så var det just hennes försvinnande som blev din omedelbara räddning, Agaton Katt. Tänk, jag visste ju inte vad du hette så först var jag på väg att börja kalla dig Sixten. Sen slog det mig att det var ju givetvis Agaton Katt du hette, det såg man ju på dig!

Lånade en kattbur och försökte få dig med mig hem men det var stört omöjligt. Du var ju så rädd och folkskygg så jag lyckades inte få in dig i buren. Det blev till att åka hem utan dig efter att jag sett till så att du skulle bli matad.

När jag kom hem så hoppades jag på att Saga skulle komma tillbaka, ni skulle helt enkelt få lära er att leva tillsammans. Två veckor senare, när jag satte mig på tåget för att göra ett nytt försök att få med dig hem, hade hon fortfarande inte dykt upp. Jag vet än idag inte vad som hände med henne men kan bara hoppas att någon tog hand om henne och att hon hade det bra. Om hon lever idag så är hon runt 20 år.

 

Jag hittade dig vid en vedtrave en bit från kyrkan där i byn, där låg du och sov i skydd av en pressenning. Lyckades locka med dig och sedan hade vi en timmes kamp innan du väl satt i kattburen, arg, rädd, fräsande och morrande. Jag förklarade för dig att du snart skulle få komma till ditt nya hem och att jag var ledsen att behöva tvinga in dig i buren. Den första stunden på tåget var du orolig och protesterade högljutt. Jag fick ha burdörren mot mig och hålla för så att du inte kunde sticka ut tassarna och försöka bryta dig ut. Ganska snart insåg du att det bara var att gilla läget, jag tror faktiskt du somnade en stund. 35 mil senare klev vi av tåget och snart var vi hemma i lägenheten.

Nu hade du ett hem.

Jag märkte snart hur tacksam du var över att få komma in och att få mat. Jag tror också att du kände hur tacksam jag var över att du kom in i mitt liv.

Du hade ingen och jag hade tappat orken.

Vi räddade varandra.

Efter en tid visade du tillit och snart kunde jag klappa dig ordentligt och du spann. Du började sova på min säng. Så småningom var du så pass trygg att jag vågade ta ut dig på innergården, den var avskärmad en trappa upp från gatan så det fanns ingen risk att du skulle kunna ta dig ut på andra sidan.

När jag så träffade min pojkvän drygt ett år senare släppte du in även honom i ditt hjärta. Vi blev snart "du & jag och katten" och flyttade ihop året efter. Vi vågade inte släppa ut dig på innergården här eftersom det var alltför lätt att ta sig ut på gatan så vi gjorde ett försök med sele. Det funkade inte alls, så fort du förstod att du satt fast så greps du av panik. du sprang in i en buske och hoppade och krängde för att få av dig selen, jag blev tvungen att fånga in dig för att du inte skulle sticka. Då var du så rädd att du klöste och bet utan urskillning så min hand var rejält trasig efter det. Efter det blev det inte av att vi provade igen, jag ville inte utsätta dig för det.

Det var inte vidare kul att tvinga dig att vara innekatt men du verkade acceptera det.

 

Först hade vi en blå soffa. Den kunde man också ligga och gona på. 2007-06-23

 

Ibland när jag och min pojkvän kom hem så stod du beredd i hallen och smet ut genom lägenhetsdörren, sprang ner för trapporna med mig efter, sen upp för trapporna med mig efter. Sen sprang du in igen. Agaton von Trapp.

Vi skulle ha firat 9 år tillsammans om några månader. Jag vet ju inte när du föddes, bara ungefär när vi träffades.

I tisdags, vid ungefär samma tid som du lämnade oss förra söndagen, försökte jag deala med någon högre makt för att få dig tillbaka. Jag , som inte ens är troende, satt med ryggen mot den plats i soffan där du brukade ligga på din kudde och upprepade:

Du som har makt över liv och död.

Jag gör vad som helst, så länge det gäller mig och min kropp,

om du bara låter Agaton Katt finnas här vid liv och frisk.

Vid liv och frisk.

Jag ger min syn, min arm, ja vad du vill, bara du låter Agaton Katt finnas här när jag vänder mig om.

Vid liv och frisk.

Tack.

Jag vände mig om men din plats var tom.

I torsdags kollade jag reflexmässigt ner för att se om dina mat- och vattenskålar behövde fyllas på. De står fortfarande kvar, vi har inte ens förmått oss att slänga kattlådan.

Jag säger fortfarande hejdå till dig när jag går ut och hoppas så innerligt att du ska möta mig när jag kommer hem igen. Ibland låg du kvar i soffan och lyfte bara på huvudet när du hörde oss komma hem, andra gånger hörde vi dig hoppa ner från någon sovplats och komma tassande ut till dörröppningen till hallen, sträckte på dig på långa ben och hälsade oss med ett "Kvirr, prr, brrroe!". Sen hoppade du upp på soffan, högt spinnande och pratande, väntade på att vi skulle slå oss ner och börja gosa järnet. Sen välte du och vände upp lurvmagen för att vi skulle gosa med dig från alla håll. För varje gång vi varit ifrån varandra blev du alltmer nära.

 

Ibland var det på sängen goset fanns. 2007-06-30

Ibland låg du och gnydde eller snuttade i sömnen. Drömde du kanske om att du jagade kalamataoliver på savannen? Eller drömde du att vi gosade?

När allt blev för gosigt blev du trampig, gläfste och ville nafsa mig i handryggen. VI sa åt dig att lugna ner dig en smula eller blåste lite lätt på dig för att du skulle komma från parningstankarna, då gläfste du till och såg ytterst förnärmad ut. Sen sprang du till matskålen och knaprade torrfoder.

Vissa dagar ville du ha ständig bekräftelse och då studsade du upp och ner från soffan hela tiden. Du visste att vi alltid välkomnade dig varmt med massor av gos när du skuttade upp och det är klart att det blev ännu mer när du gjorde det gång på gång!

 

Vi städade, jag tror det var inför min födelsedagsfest. Du hittade en lugn plats att sova på under tiden. Vi trodde att festen skulle bli jobbig för dig men du svassade runt och umgicks med gästerna som om du aldrig gjort annat. Det visade hur trygg du hade blivit, trots att du haft det så jobbigt innan vi träffades. Stolarna ser nästan hela ut här, det är de inte nu efter alla dina klösövningar. Det gör ingenting, du hade fått klösa sönder varenda möbel om du hade velat. 2008-02-23

Det känns så svårt att förstå att du aldrig mer kommer sätta upp en prövotass på min mage för att kolla terrängen innan du kliver upp och sedan dråsar på mitt bröst. Att jag aldrig mer kommer att få plocka upp dig och krama dig, medan du norpar på min arm. Tänk, jag har nog inte en enda klänning, blus eller tröja som inte är har en massa utdragna trådar på vänster ärm, men vad gör väl det? Du hade fått norpa sönder dem helt om du velat.

De senaste månaderna hade du börjat sätta ig i mitt knä. Jag lade armarna runt dig och du satt och puttrade förnöjt, buffade på min haka, lutade dig emot mig för att komma så nära det bara gick.

 

Man kan lägga ner huvet, brukade jag säga till dig, man kan lägga ner huvudet, Agaton Katten! Då la du ner huvudet och väntade på gos. Om du inte fick omedelbar respons så lyfte du huvudet och tittade på mig som för att säga "Kom igen nu då, gosa nu då!". 2011-04-22

Vi saknar och älskar dig så mycket, Agaton Katten. Flera har sagt åt oss att vi borde ge hem åt en ny katt som behöver någon. Jag tror inte att vi kommer kunna leva resten av livet utan katt men just nu känns det omöjligt att släppa in någon. Det gör så oerhört ont att du är borta och ingen katt kommer någonsin vara som du.

Så underbar, så varm, så generös, så tröstande, så god. Så full av gos. Tänk att det kunde få plats så mycket gos i en enda katt!

Du ville alltid vara i centrum, omsluten av oss. Det var verkligen vi tre.

När jag och min pojkvän åkte iväg på inköpsresor hann vi sällan åka mer än 20-30 minuter förrän någon av oss utbrast: Undrar var Kattin gör? (ja, vi brukade kalla dig Kattin ibland, fastän du heter Agaton Katt.) Han ligger säkert på sin soffkudde och gonar. Nu kanske han makar lite så att lurvmagen syns, eller gosdynorna med tofsar mellan. Gummibjörnarna. Eller så kanske han just har vaknat och står och knaprar torrisar? Om vi märkte att vi skulle bli senare hem än jag sagt till dig så skojade vi om hur du skulle stå i hallen och gläfsa "Jaså, det är dags att komma nu? Här har jag gått och väntat och vaktat, minsann, och inte en blund har jag fått!".

     

Lekte gjorde du också ibland, antingen med snöret, den lilla galonflärpen som vi hängt så att du kunde komma åt att klappa till den när du låg på din soffkudde eller bläckfisken jag knöt av plastband. 2011-08-02

Du fanns i våra tankar och samtal för jämnan.

Vi hade pratat länge om att någon gång flytta från stan. Till ett lugnt ställe där du kunde gå ut och känna gräs under dynorna igen. Vi hann aldrig så långt. Om jag bara hade vetat att vår tid tillsammans skulle ta slut så snart så hade vi flyttat för länge sen. Du var värd mer frihet och borde ha fått uppleva det.

 

Här hjälper du mig att ha koll på räkningarna. Vem ska nu finnas vid min sida ständigt och jämt och ta uppmärksamheten från allt jobbigt? Ju större pappershögen var desto mysigare tyckte du att det var att ligga på den, som i ett rede. Bara någon dag innan du försvann stod du här balanserande på pappershögen, högljutt spinnande i väntan på gos. 2012-06-10

Vi har pratat mycket du och jag, Agaton Katt. Jag har upplevt mycket sorg i mitt liv och mist många nära, både människor och katter. Just nu känner jag att jag skulle vilja ha ett snack med den som myntade uttrycket "What doesn´t kill you makes you stronger"/"Det som inte dödar härdar". För varje gång det händer försvinner en del av mig. Jag blir inte alls starkare.

Jag känner mig just nu som en vingbruten sparv med hjärtfel.

Trasig.

Du saknas.

 

Vårt stolta, ståtliga soffjellon. Alltid här mellan oss, alltid här bredvid. Nu är din plats tom, Agaton Katt, ändå tittar jag dit hela tiden. Undrar var kattin gör. 2012-11-16

Jag hoppas att du när du rycktes ifrån oss var medveten om hur mycket vi älskar dig. Att du kände vår kärlek och att du visste att vi gjort vad som helst för att rädda dig om vi bara vetat vad som var på gång.

Du är fortfarande ständigt närvarande i våra samtal och vi säger fortfarande "du och jag och kattin". För du är vår Agaton Katt. Och vi är dina.

Om det finns ett liv efter detta så hoppas jag att du får alla kalamataoliver du orkar äta och så mycket gos du mäktar med.

Om det finns ett liv efter detta så önskar jag att vi träffas och att vi känner igen varandra på en gång.

Skulle det vara så att man föds på nytt, i ett annat liv, så hoppas jag att vi möts även där.

Vi älskar dig, Agaton Katt, vårt hjärtron.

Vi älskar dig för evigt och du finns ständigt i våra tankar.

Nu måste vi bara hitta nya vägar i livet, vi måste gå vidare som två istället för tre.

När jag började skriva detta var klockan 19:40. Nu är hon 2:03 och om några timmar har det gått ytterligare ett dygn i vårt liv utan dig.

Du är borta för alltid men finns ändå kvar i oss.

Borta för alltid.

För alltid är så jävla länge.